god jul..

köttbullar, värme, glögg, pepparkaka, gemenskap, lugn, glädje, janson, lax, snaps, spel, tomteluva, kärlek, snaps, musik, snö, ljus, kroppkaka, senap, familj, skinka, lingonris, röda band, mistel, hjärtan, sång, lucia, knäck, gris, midvinternatt, julmust, clementiner, vänner, fikon, kalender, julotta, prinskorv, sill.................................och mycket mycket mer önskar vi att ni alla får uppleva.

i arla morgonstund drar vi till småland så vi önskar er alla redan nu en

riktigt riktigt god jul.

att vara eller att icke vara...

funderar på det ofta nu för tiden, bloggens vara eller icke vara. tillför jag så mycket längre? har jag över huvudtaget ett behov av det längre. det har nog varit en ventil på många sätt från den dagen vi fick prinsen och trots att vi kom över sorg och chock på bara några veckor så har det säkerligen funnits ett behov av bloggandet i form av en ventil, ett behov av att få berätta, ett behov av att gör alla er där ute medvetna om att det är ingen stor grej att få ett barn med extra kromosomen. livet rullar på med en massa glädje inbakat i alla möjliga vrår.

nu har vi kommit till den delen av vardagspusslet där det verkligen inte är en stor grej, det är så naturligt och underbart att få ha calle hos oss att vi inte längre har något direkt behov av allt som funnits med i mitt skrivande. men kanske finns det andra med behov att läsa.

så när nu tankarna går mot att kanske avsluta bloggandet kan jag inte riktigt ta ett beslut. kanske är det just för att jag egentligen inte vill, jag antar att det får bli julens frågeställning. det tåls att fnula på. jag älskar ju att skriva, kanska ska jag skriva fast i annan form. men visst skulle jag sakna bloggosfären.... ja vi får se :)

en blick in i framtiden....

idag var jag på intervju. en intervju som skulle avgöra om jag är lämplig för den utbildning som jag önskar gå. träffade en herre som med bestämdhet tycket att jag visst var det. i helgen ska jag ta en blick in i framtiden på en introduktion och se om det är något för mig. jag tror det med bestämdhet. en utmaning ska börja ta sin form.

mannen har precis serverat mig ett glas rött, sitter framför datorn en sväng medans sånghatten snurrar på högsta volym. calle är fastklistrad framför den som vanligt. det känns som en skön lyxig fredagkväll hemma med skatterna och ett lugn har påbörjat sin form inom mig. ett lugn som säger mig att jag nog har påbörjat rätt väg genom livet, en skön känsla som jag hoppas bekräftas än mer när helgen är slut.

det börjar bli dags...

det börjar bli dags för en barnvakt. när livet rullar på och snart tre år har gått av hemmalivet som känner även jag i lilltån att det börjar bli dags för lite vuxensammanhang. till våren sker det förändringar i våra liv, mannen börjar nytt jobb och jag kommer sannolikt att sätta mig i skolbänken igen, iaf på deltid. det ska bli spännande, utmanande och framförallt en personlig resa för min egen del. jag ser fram emot det med öppet sinne.
detta innebär såklart att det nog blir lite svajjigt för alla parter om kidsen också ska hänga med till skolbänken eller nya jobbet, förvisso är de charmiga men riktigt så skoj ska vi inte ha. med andra ord...barnvakten kommer att få ta sitt kliv in i våra liv. det är ju inte lätt. usch vad kräsen jag är...tror inte någon kommer väga upp till mina krav, men någon ska det väl finnas som kan ta våra klimpar till sitt hjärta.

utan etikett

det är lätt för människor i vår omgivning att sätta etikett på calle, att se hans diagnos framför honom själv, att mycket han gör eller inte gör alltid ska "ursäktas" med att han har en extra kromosom i bagaget. det kan irritera mig, mer och mer har jag märkt. jag förstår människor och jag vet också att det inte finns något elakt bakom, men iaf. jag vill att calle ska ses för den han är, inte för att han har down syndrom och jag är också medveten om att det är något vi kommer få kämpa för hela livet. men en person som verkligen bara ser calle för calle är hans lillsyrra ebban. hon har ingen aning och det är så skönt, hon älskar verkligen honom för den brorsa han är. den dagen hon förstår och inser att brorsan är unik i sitt slag så tror jag och hoppas att hennes inställning och känsla för sin bror består. en finare syskonkärlek går nog inte att leta efter.

snor och host

det är väl vad den senaste veckan har bjudit på. först calle, sen ebban och allra allra sjukast var nog pappan i familjen i feber en dag ;). men lite synd om honom var det ju såklart. barnen har väl vid det här laget accepterat en ständig elva under näsan men just denna veckan bjöds det på lite mer än så med feber och hosta. ebban klarade det fint och är helt återställd med aptit och leende på sin plats. prinsens hosta blir ju alltid lite mer att hosta upp men peppar peppar så verkar även den ge med sig.

vi tänkte satsa på attack av alla baciller nu i början på advent så vi är fit for fight när tomten knackar på dörren. trevlig andra advent till er alla där ute.