vardagspussel

bästa presenten

2010-09-16T21:01:00.002+02:00

idag när jag hämtade vår prins på dagis fick jag den finaste presenten man kan få. flera gånger under dagen har han stoltserat med att säga sitt egna namn. tecknet för calle är samma som mössa, dvs en klapp med handen på huvudet. detta har han förstås anammat sedan flera år numera, men idag kom det också över hans läppar. inte ett klockrent calle, men det finaste calle man någonsin kan höra....lite mer som "alle". ebba sa det för länge sen, men idag var det calles tur att visa att allt är möjligt. det värmer mer än ord någonsin kan säga. hans framsteg lyser i hans ögon. han förstår verkligen när han lyckas göra och säga rätt och fullkomligt älskar den uppmärksamhet som det genererar. vi älskar vår skrutt så innerligt och hans utveckling betyder så mycket för hans självkänsla. det är det som gör så gott.

det fria valet...

2010-09-07T19:26:00.002+02:00

det närmar sig med stormsteg. valet alla talar om. i ärlighetens namn har jag inte tillhört kategorin med brinnande engagemang i tidigare val och idag skäms jag för det. hur kan jag inte sätta mig in i vad som är mina hjärtefrågor, vad som spelar roll för mig. i år följer jag med nöje och ilska de debatter som omger oss. jag upptäcker att jag blir arg och upprörd när människor inte står för det jag står för. en känsla jag aldrig tidigare bekantat mig med vad gäller politik.

kanske har det med min älskade son att göra. kanske gör hans existens att jag tänker en extra gång på vad jag står för. jag blir arg när jag ska tvingas till saker jag och min familj inte vill, jag blir arg när vi inte får välja själva utan ska styras i en riktning vi inte vill. det gör mig arg. visst finns det goda ting från båda sidor, men jag har definitivt valt sida. jag hoppas innerligt att resten av sverige inser att de också har ett fritt val och kan påverka det än mer den 19:e.

det gör mig gott...

2010-09-06T19:45:00.003+02:00

det är gott att sakna. hela dagarna får jag längta. två inneliga kramar möter mig varje eftermiddag. att få sakna känslan, doften och skratten gör mig gott. att varje dag få fyra små armar kring min hals, två små hjärtan som bara tankar kärlek. det gör mig gott.

good feeling...

2010-09-01T20:51:00.002+02:00

har en sån där skön känsla i kroppen. som när man var lite och skulle somna innan julafton, en pirrande förväntande känsla. jag vet egentligen inte vad den känslan står för, men bra känns det. kanske handlar det om husets förvandlingar under hösten och vinter, kanske handlar det om att jag återvänt till arbetslivet med nya uppdrag och utmaningar, kanske beror det på givande forum och utvecklande sammanhang på min alldeles egna tid. oavsett vad så känns det bra. jag tror iaf att det handlar om mig och bara mig. det var länge sen det var så och jag har lovat mig själv att njuta av det.

en påse gott o blandat

2010-08-30T14:48:00.002+02:00

helgen bjöd verkligen på ris och ros. men mest ros då vi gästade bröllop för andra gången i augusti, småland bjöd på både sol och regn. det är ju alltid skönt när man väl är där, men resan dit och hem är tråkig och lång bara över en helg. kidsen är i och för sig mer tålmodiga än många andra vad gäller bilåkandet, men mamman i huset är mindre förtjust i E4:ans alla kurvor, dalar och inbromsningar. nu stannar vi hemma länge och väljer istället att ta emot besök hela hösten.

risinlägget under helgen ska väl då ha varit bacillerna som börjar göra sitt intrång igen efter enbart friska vindar sedan april. prinsen har laddat upp med en rejäl ögoninflammation som vi passade på att få bedömd av den snälla småländska vården under helgen. det har gjort ont i kubik på honom och trots att han är tålig så säger även han ifrån ibland.

så nu är första arbetsdagen avklarad denna vecka och vår ängel till barnvakt ställer upp i vått och torrt, vad vore vardagen utan henne. förmodligen mycket mycket mer kompromissfull :)

nystart

2010-08-26T19:47:00.002+02:00

visst brukar hösten ha med sig massa former av nystart, jag anammar den känslan och åtterupptar bloggandet. stort eller litet format, det får framtiden utvisa. den främsta orsaken till min frånvaro har nog varit min brist på dator. min stackars iphone har varit min räddning till internetbruset, men att blogga via den...nej tack. men visst är det så att inspirationen inte har funnits att tillgå heller. det har funnits massor att skriva om egentligen, men inga ord som lyckats ta form i detta forum.

förhoppningsvis är jag tillbaka, i vilken form återstår att se. men att få ta del av den "vanliga vardag" med jobb för både mig och mannen, utmanande sådana båda två, hämta-lämna fixet, husbygge och mycket annat bidrar ju självklart till att saker kommer hända, turer ändras och tankar formas.

calle som är grundbulten i denna blogg hälsar vänligt med bestämt att han utvecklas mest varje dag...satsar sin större energiboost på dagis och väljer att mest äta, mysa och sova hemma. eftersom vi är en mysfamilj så finns det inga hinder för det och syrran närmas sig även hon lyckan i att uppskatta just mys :)

det känns fint att vara tillbaka gott folk....cheers!

snart tillbaka...

2010-04-26T16:17:00.002+02:00

det finns många påtryckningar om att jag måste börja blogga igen... jag lovar bloggen är inte över för alltid, men nu inväntar jag inspiration tills det finns något vettigt att förmedla. jag skriver för att jag inte kan låta bli att orden formas och dela med andra men länge har jag saknat den känslan. antagligen för att det händer så mycket annat i mitt liv just, bara bra saker, men saker som kräver sin tid och engagemang. så gott folk, jag återkommer när det är dags igen.

idag är det mest fokus på att fira tossan glantz och hennes första år hos oss :)

äntligen

2010-03-19T14:42:00.003+01:00

imorgon går lasset mot finfina huset. ska bli så oerhört skönt även ifall den mest härdade nog skulle få en chock om de tittar in i huset. men strunt samma, det finns toasits, dusch, vatten och värme. vad mer behöver man? kärlek såklart, men det hade vi ju med oss från början så det är redan kirrat och klart. igår började mannen prata om att flytta in till stan, köpa oss en våning och bo mitt i city. i och för sig inte förrän ungarna är utflugna, men jag stoppade planerna redan halvvägs in i meningen. nu ska jag flytta och sen ska jag bara bo bo bo bo bo bo bo.... länge. vad framtiden utvisar får vi se.
calle, den fina prinsen, han börjar också få vana på att flytta, men ännu har han nog inte hajjat att vi ska bo i det där huset med de högljudda maskinerna, de konstiga snickargubbarna och andra livsfarliga saker :). kvällen, natten ska ägnas åt att städa och förbereda plats för flyttlasset.

ebban vet ju även hon hur man får uppmärksamhet, just idag så slänger hon in lite diarré och 39 graders feber. så lägligt att man bara kan småskratta åt det. får se om det är tredagarsfebern hon hämtat hem. inte värre än av vi överlever även det. om några timmar inväntas den äldre generationen från småland med allt stöd och hjälp vi behöver. ska bli riktigt roligt det här :)

när jag kommer ha tillgång till nätet igen, det är en mindre prioriterad fråga...så vi får helt enkelt säga...på återseende och ta hand om er.

snart snart snart

2010-03-07T20:39:00.002+01:00

ååååhh vad vi längtar nu. om två veckor sover vi i huset. vårt fina fina hus som vuxit fram under året som gått. kan det bli bättre trots byggdamm och sågspån både i morgonkaffet och kvällsvällingen ett bra tag framöver. snart snart snart är det dags.

förvånad

2010-03-04T12:56:00.002+01:00

jag blir lika förvånad varje gång jag seglar in på statistiksidan och ser hur många som besökt min blogg varje dag. jag har ju tappat bloggreppet helt och hållet känner jag och ändå så många besökare, det värmer såklart, men förvånad blir jag allt.

förvånad är jag även över ebban som nu tecknar mer och mer. där kan man verkligen säga att det rasslar i teckenförrådet. hon snappar upp den ena efter det andra och lyser av glädje varje gång man tolkar henne rätt. det minskar ju frustrationen i många situationer när hon redan som 10 månadersbaby kan tala om vad hon vill och inte vill. hon fortsätter med sina rumphopp, mer kallat rumphas kanske men vill helst av allt bara stå. snart alldeles själv. tror hon har ärvt sin fars lårstyrka.

prinsen han förvånar ju hela tiden, i alla lägen. han fixar och donar med det mesta och pedagogen på dagis berättar om den ena kopplingen efter den andra. han är smart min lillskrutt. mammig är han också och vill mest gosa gosa gosa i mitt knä.... men vem vill inte det, gosa alltså :).

förvånad är jag även över att vi snart ska flytta. med bara några få veckor kvar så är huset snart färdigt för inflytt. färdigt för inflytt ja, men färdigt...ack nej. jag är glad om vi har en toastol och en kokplatta på plats :) men å så underbart det ska bli oavsett det ofärdiga skicket :)

gos o rumphopp

2010-02-19T15:04:00.002+01:00

prinsen har alltid tyckt om att gosa, mysa, kela. men nu har han nog kommit in i en mysmysperiod. varje kväll kommer han numera med sin gosefilt, nappen och uppsträckta händer och vill bara sitta i soffan och myyyyysa. pussar delar han ut till höger och vänster, börjar få till den där smackpussmunnen riktigt bra nu från att mest ha erbjudit puss med öppen mun :)

sicken tur att han kom till just oss, vi som äääälskar att gosa. ebban däremot är inte så intresserad av det utan vill mest bara utforska världen stående eller också hoppandes på rumpan. det verkar som att även hon bojkottar hela proceduren med krypning....kan det vara genetiskt betingat :)

uppmaning till er alla...

2010-02-11T08:42:00.002+01:00

man kan tycka att jag tigger, men tanken är ju mer än god. det värmer mig att många klickat in på sidan och tagit sig en titt. men det skulle värma mycket mer om ni alla faktiskt tog ett extra klick på hjärtat. glöm inte vart pengarna faktiskt går, till våra barn som behöver hjälpen mer än väl. vi hade turen att calle inte hade något hjärtfel när han kom till oss, men så många familjer jag har träffat som varit tvungna att gå igenom en eller flera operationer. med den vånda och oro som det innebär. det har gått bra i de flesta fall och kidsen blir helt återställda, men ibland händer det ofattbara. den största gåvan av allt tas bort från oss.

så tänk en extra tanke...30kr är ju ingenting för den enskilde men ack vad det kan hjälpa i slutändan.
klicka på hjärtat och skicka sms....rädda liv.

skänk med hjärtat

2010-02-10T10:06:00.003+01:00

februari är alla hjärtebarns månad. varje år föds 1000 barn med hjärtfel i sverige och i år är målet att samla in 10 miljoner kronor till gertrud - ett videonätverk som ska sammanlänka alla barnhjärtmottagningar i landet så alla barn kan få en mer tillgänglig och jämlik vård oavsett var du bor i sverige. är inte det fantastiskt. tekniken för oss framåt så fler liv kan räddas.
därför väljer jag att använda denna bloggteknik och uppmana er som besöker vardagspussel att skänka en slant med hjärtat. 30kr har vi alla råd med. väljer vi att sms:a varje dag så blir det ännu bättre. calle och ebba skänker varannan dag februari ut.

tusen tack för din gåva!

tips...

2010-02-09T12:48:00.002+01:00

eftersom ebban har lyckats med konsten att äta sönder min mobil så är det dags för en ny. det är ju ett tag sen så det är kanske på tiden. funderar på en iphone.....men tips mottages tacksamt. är lite vilsen i hightec-djungeln...

virus i omlopp

2010-02-09T12:46:00.001+01:00

idag bjuds det på lite ögoninflammation, lite feber och lite hosta på toppen. den som är sugen på det är varmt välkommen till oss. trots alla åkommor så verkar de inte vara direkt påverkade. ebban står för ögoninflammationen och calle för det övriga.... antar att det är lite virus i omlopp.

nätverket på webben...

2010-02-05T22:09:00.003+01:00

sent i höstas startade vi upp ett nätverk kring calle med karlstadsmodellen som stöd för calles utveckling. ett nätverk där syftet är att viktiga vuxna i calles liv ska få ta del av hans vardag, träning, utmaningar och framsteg. ett ultimat sätt att kommunicera och göra allt arbete kring prinsen så effektivt och optimalt som möjligt. vi är evigt tacksamma över att vi fick denna möjlighet och tackar bästa christina på hörselhabiliteringen för det. hon som handleder vårt nätverk och sprudlar av engagemang och glädje kring calle.

för att göra nätverket än mer effektivt och även delge andra vad vi faktiskt gör och hur det är uppbyggt så snickrade jag ihop en egen sida bara för calles nätverk. jag kommer länka dit från vardagspussel och den som önskar är varmt välkommen att ta sig en titt när andan faller på :). namnet på sidan var en självklarhet... http://www.prinsencalle.se/

badpanik

2010-02-05T08:37:00.003+01:00

...det är precis vad prinsen har... bad och duschpanik. fram till i höstas så var allt frid och fröjd, kanske inte var så förtjust i vatten på huvudet, men annars älskade han att sitta i badkaret och skvätta vatten. blev ofta ledsen när han skulle upp ur i vattnet. det har vänt kan man lugnt påstå och vi har ingen aning om varför, inget har hänt som skulle göra honom så rädd.

idag är han helt panikslagen så fort man närmar sig en dusch eller ett badkar. det blir en ond cirkel, för tvätta sig måste man ju och då blir det tyvärr mer hålla fast metoden, vilket såklart gör hela proceduren sju resor värre. tro mig, vi tvättar bara håret när vi absolut måste, men ibland är det ju precis det där "måstet" som ska ske.

nu har ju vår finfina barnvakt klivit in i vårt liv. komiskt nog jobbar hon även på en baby-barnsimhall som drivs i hennes mor regi. så nu ska vi försöka åka dit på fredagar och ha lite badterapi. vi har varit där en gång med kläder på. calle satt med ansiktet mot mitt bröst nästan hela tiden och till en början skakade han i hela kroppen trots att vi bara satt på en bänk och tittade. idag träffar vi damen som har över 20 års erfarenhet av bad med barn, hon har träffat ett gäng rädda ungar så vi får se vart det bär.... sist kunde han ju iaf kasta ankan i vattnet och skratta åt det, alltid något. så jag hoppas vi får bukt med det, det får väl ta den tiden som krävs...för prinsens egen skull. vore ju trist och inte våga vara i vattnet, det som är så härligt och som han en gång älskade.

ebban och jag börjar på miniplask om några veckor... inte minst i förebyggande syfte :) hon älskar iaf sin badbalja :)

wish us luck...

coolt

2010-02-03T12:12:00.002+01:00

idag kom ebbans första tecken. inte helt oväntat blev det lampa. med tanke på att calle säger det ca 500 gånger om dagen så kändes det inte som en större överraskning. men visst är det häftigt att den lilla lilla tjejen redan börjar använda sina händer för ett språk. minst sagt coolt.

musikalitet

2010-01-30T13:08:00.003+01:00

musikaliteten frodas framför elpianot. de fullkomligt älskar musik båda två och de flesta timmarna på dygnet strömmar toner av mora träsk, sångfavoriter eller varför inte spotify ur högtalarna. oavsett vilka rytmer som hörs så har både calle och ebban dem i kroppen. man kan inte annat än le.

vackert

2010-01-30T12:13:00.008+01:00

visst är det vackert med snö. hur kallt och frostigt den än är så föredrar jag ju detta framför grått, regn och dis. det får gärna ligga kvar hela februari för att sedan smälta bort i den gassande vårsolen framåt mars månad. passar ju bra att få flytta med våren i huset när det snart är dags.

en till i familjen...

2010-01-28T09:20:00.002+01:00

nej, inte så som ni tror. det finns INTE en harry i magen. inte ännu på några år :). men visst har vi fått en familjemedlem till, iaf lite. det är så jag hoppas vår fina barnvaktstjej känner sig med tiden. även om hon inte bor och lever med oss så tar hon hand om det finaste vi har, prinsen och prinsessan.

tänk att det faktiskt fanns någon som gick igenom censuren, det var jag tveksam till, men så klev hon innanför dörrarna och barnen skrattade med hela ansiktet. det avgjorde saken kan man säga.

hon kommer rädda många av mina dagar och bistå till att jag får påbörja den resa jag så länge sett fram emot. i februari börjar jag resan mot terapeut, det är iaf mitt mål i dagsläget sen får vi se om jag nöjer mig med hälften, men visst hoppas jag en dag på diplomet i min hand som färdig terapeut. först om fyra år kan det bli verklighet och under tiden ska jag uppleva, analysera, stoltsera och mycket mycket mer.

tack vare rara frida så kan det bli verklighet. det känns mer än bra.

det börjar närma sig...

2010-01-25T11:56:00.007+01:00

ett datum är satt... eller nästan iaf. den 23 mars kommer vår käre hyresvärd hem från thailand och då måste det vara utflyttat och inflyttat för vår del. kort om tid...ja kanske, jag kan och vet inte så mycket, men visst borde det gå. tänk att få flytta in, hade nästan slutat tro på det, men nu börjar vi helt klart se ljuset i tunneln. underbart minst sagt.

det var länge sen jag bjöd på lite bilder så här kommer ett potpurri....

mmm...

2010-01-21T17:52:00.002+01:00

när det vankas mat kommer calle alltid ut i köket, tecknar äta, säger äta, tecknar gott efterföljt av ett långt mmmmmm.... det är härligt att se och höra. han njuter verkligen så länge han får lagad mat. allt annat är bortkastat med tid. inga bullar, kakor, glass, saft, smörgås...bara all sorts mat, yoggi, risifrutti. bra är väl det i och för sig, han kommer säkert ha en massa tid att äta godsaker under livets gång. smörgås smakar tydligen bra på dagis men inte hemma....den mannen den mannen.

nu har ebban börjat härma ordet äta efterföljt av mmm....först trodde jag det var slumpen, men efter flera dagars mmmm:ande i samband med maten så är jag nu säker på att hon tagit efter sin bror mer än väl.

så nu har vi precis mmm:at och matsmältningen sker till mora träsk på högsta volym.

klockrent köp

2010-01-21T12:06:00.001+01:00

hittade bästa köpet till calle idag. en t-shirt med texten... "little man big attitude". passar klockrent :)

upptäckarglädje

2010-01-19T20:51:00.003+01:00

viljan att upptäcka är stor hos calle. de första stegen på egen hand lät ju vänta på sig till i höstas då han äntligen vågade släppa lillfingret. efter det har han älskat varje stund av gåträning och idag till och med springer han. dagisfröken berättar med glädje hur han numera står upp och dansar på rytmiken. att han har rytmen i kroppen, det har vi vetat länge och att han nu kan uttrycka sin kärlek för den allt tydligare känns ju såklart fantastiskt. är jag själv osäker på takten låter jag bara blicken falla på calle så har han för länge sen fångat den.

att upptäcka nya saker allt eftersom sporrar verkligen calle nu. efter att länge ha fokuserat på motoriken verkar det som han nu kan lägga energin på kommunikationen. allt fler ord poppar upp och även om det kanske bara är jag och marcus som förstår många av dem så märker vi tydligt att han har viljan till att göra sig förstådd även med orden. sen tecknar han såklart och det gör han alltid, hela tiden.

att hans armar och händer har ökat sin räckvidd med fyrdubbelt får vi också erfara mer än väl. glöm aldrig vikten av att ta den obligatoriska rundan till diskmaskinen för att öppna stänga den, öppna stänga soppskåpet, öppna stänga alla lådor, spegla sig lite i ugnsluckan, fingra på spisknapparna, dra ut toalettrullen i sin fulla längd, kolla så alla handdukar verkligen vara ordentligt vikta i badrumsskåpet, känna hur mjuk o fin platt-tv´n är, slå lite med fjärrkontrollen i bordet och dra lite i fönsterlamporna från ståläge i soffan. detta måste såklart genomföras många många gånger varje dag. men vad gör väl det, tänk vad han lär sig i sin upptäckarglädje på alla delmål därimellan :)

självklart kommer tanken ibland...

2010-01-17T11:54:00.002+01:00

det vore att ljuga annars. självklart kommer tanken ibland om vem calle hade varit om han inte fötts med diagnosen down syndrom. vad hade han varit för liten kille? hade han pratat massvis nu, hade han sprungit omkring över stock och sten, hade han frågat och frågat och frågat för att hela tiden lära sig? det finns många tankar som handlar om den lille kille som aldrig har funnits. det skär och sliter i hjärtat varje gång jag tänker så. fast jag med logiken vet att sådana tankar är helt ok så är det smärtsamma tankar som jag måste acceptera att de finns.

det handlar ju såklart inte om kärleken till calle. det kanske handlar om kärleken till ett barn vi inte fick. man måste ha rättigheten att sörja det barn vi inte fick. det är en vikt av guld. utan att lägga någon skuld eller skam i det. innan calle började på dagis var jag ganska skyddad från dessa tankar. kanske var jag helt uppslukad av honom ändå. nu kommer vi inte ifrån att hans jämnåriga springer ifrån honom i deras utveckling och i synnerhet efter att ebban kom till oss. då blir allt så tydligt och konkret.

jag älskar min prins. inte mer än ebban, men på ett annat sätt. med bestämdhet kommer jag aldrig någonsin tvivla på den kärleken heller aldrig vara ledsen för att vi får känna den kärleken, uppleva den kontakten och få ta del av allt som tar en plats i våra liv tack vare calle. calle är vår stolthet, helt klart. men samtidigt låter jag tankarna komma numera och processen att bli vän med dem är helt ok.

tack vare calle

2010-01-14T09:34:00.004+01:00

det var en man som sa till oss... " i nästan hela mitt liv ända sedan jag var barn har min värsta mardröm varit att få ett barn med down syndrom. varför? det vet jag inte, finns ingen orsak, bara en känsla. det har varit en så stor farhåga att jag även dragit mig för att ta beslutet att försöka få egna barn. men.... så träffade jag calle för första gången för drygt ett år sedan och samma stund som vårt möte försvann alla mina rädslor, som bortblåsta. det finns inte längre någon mardröm. tack vare calle"

det var en kvinna som väntade sitt första barn som sa till oss.... "förr har jag alltid sagt att den dagen jag blir gravid så ska jag göra alla tänkbara tester på fostret. varför? rädsla antar jag. sen träffade jag er och lyssnade till era varma ord om calle, ert liv med calle. nu är jag gravid och har inte gjort ett enda test. mitt barn är välkommet oavsett. tack vare calle"

så mycket känslor, kunskap och lugn. allt tack vare vår calle.

vardag

2010-01-12T20:19:00.002+01:00

åter efter en välbehövlig bloggpaus. tycker att de där pauserna från bloggandet har börjat blir mer och mer frekventa och tanken har funnits på att lägga ner bloggen. den startade ju en gång i tiden för att ventilera, informera och engagera. det känns lite som att behovet av att ventilera är på väg bort men någonstans i maggropen känns det sorgligt att sluta. livet förändras ju konstant så vem vet, det dyker säkert upp nya saker som behöver få komma på print. jag fortsätter iallafall för nu...så....nu är beslutet taget.

vardagen är åter hos familjen glantz. jag njuter av fulla drag och jag tror resten av familjen gör detsamma. mannen på nya jobbet, prinsen på dagis, ebban med fokus på att ta sig framåt och jag...jag bara ser fram emot vad denna vår skall komma med. det börjar hända grejer vilket gör mig lugn. alla som känner mig vet att något alltid måste vara på gång, ett liv utan projekt har jag för länge sedan vant mig av med. stora som små spelar ingen roll, men projekten har kommit för att stanna i mitt liv. det känns bra.

god jul..

2009-12-18T16:04:00.004+01:00

köttbullar, värme, glögg, pepparkaka, gemenskap, lugn, glädje, janson, lax, snaps, spel, tomteluva, kärlek, snaps, musik, snö, ljus, kroppkaka, senap, familj, skinka, lingonris, röda band, mistel, hjärtan, sång, lucia, knäck, gris, midvinternatt, julmust, clementiner, vänner, fikon, kalender, julotta, prinskorv, sill.................................och mycket mycket mer önskar vi att ni alla får uppleva.

i arla morgonstund drar vi till småland så vi önskar er alla redan nu en

riktigt riktigt god jul.

att vara eller att icke vara...

2009-12-18T15:31:00.003+01:00

funderar på det ofta nu för tiden, bloggens vara eller icke vara. tillför jag så mycket längre? har jag över huvudtaget ett behov av det längre. det har nog varit en ventil på många sätt från den dagen vi fick prinsen och trots att vi kom över sorg och chock på bara några veckor så har det säkerligen funnits ett behov av bloggandet i form av en ventil, ett behov av att få berätta, ett behov av att gör alla er där ute medvetna om att det är ingen stor grej att få ett barn med extra kromosomen. livet rullar på med en massa glädje inbakat i alla möjliga vrår.

nu har vi kommit till den delen av vardagspusslet där det verkligen inte är en stor grej, det är så naturligt och underbart att få ha calle hos oss att vi inte längre har något direkt behov av allt som funnits med i mitt skrivande. men kanske finns det andra med behov att läsa.

så när nu tankarna går mot att kanske avsluta bloggandet kan jag inte riktigt ta ett beslut. kanske är det just för att jag egentligen inte vill, jag antar att det får bli julens frågeställning. det tåls att fnula på. jag älskar ju att skriva, kanska ska jag skriva fast i annan form. men visst skulle jag sakna bloggosfären.... ja vi får se :)

en blick in i framtiden....

2009-12-11T17:54:00.003+01:00

idag var jag på intervju. en intervju som skulle avgöra om jag är lämplig för den utbildning som jag önskar gå. träffade en herre som med bestämdhet tycket att jag visst var det. i helgen ska jag ta en blick in i framtiden på en introduktion och se om det är något för mig. jag tror det med bestämdhet. en utmaning ska börja ta sin form.

mannen har precis serverat mig ett glas rött, sitter framför datorn en sväng medans sånghatten snurrar på högsta volym. calle är fastklistrad framför den som vanligt. det känns som en skön lyxig fredagkväll hemma med skatterna och ett lugn har påbörjat sin form inom mig. ett lugn som säger mig att jag nog har påbörjat rätt väg genom livet, en skön känsla som jag hoppas bekräftas än mer när helgen är slut.

det börjar bli dags...

2009-12-09T13:02:00.002+01:00

det börjar bli dags för en barnvakt. när livet rullar på och snart tre år har gått av hemmalivet som känner även jag i lilltån att det börjar bli dags för lite vuxensammanhang. till våren sker det förändringar i våra liv, mannen börjar nytt jobb och jag kommer sannolikt att sätta mig i skolbänken igen, iaf på deltid. det ska bli spännande, utmanande och framförallt en personlig resa för min egen del. jag ser fram emot det med öppet sinne.
detta innebär såklart att det nog blir lite svajjigt för alla parter om kidsen också ska hänga med till skolbänken eller nya jobbet, förvisso är de charmiga men riktigt så skoj ska vi inte ha. med andra ord...barnvakten kommer att få ta sitt kliv in i våra liv. det är ju inte lätt. usch vad kräsen jag är...tror inte någon kommer väga upp till mina krav, men någon ska det väl finnas som kan ta våra klimpar till sitt hjärta.

utan etikett

2009-12-07T12:59:00.002+01:00

det är lätt för människor i vår omgivning att sätta etikett på calle, att se hans diagnos framför honom själv, att mycket han gör eller inte gör alltid ska "ursäktas" med att han har en extra kromosom i bagaget. det kan irritera mig, mer och mer har jag märkt. jag förstår människor och jag vet också att det inte finns något elakt bakom, men iaf. jag vill att calle ska ses för den han är, inte för att han har down syndrom och jag är också medveten om att det är något vi kommer få kämpa för hela livet. men en person som verkligen bara ser calle för calle är hans lillsyrra ebban. hon har ingen aning och det är så skönt, hon älskar verkligen honom för den brorsa han är. den dagen hon förstår och inser att brorsan är unik i sitt slag så tror jag och hoppas att hennes inställning och känsla för sin bror består. en finare syskonkärlek går nog inte att leta efter.

snor och host

2009-12-06T19:31:00.003+01:00

det är väl vad den senaste veckan har bjudit på. först calle, sen ebban och allra allra sjukast var nog pappan i familjen i feber en dag ;). men lite synd om honom var det ju såklart. barnen har väl vid det här laget accepterat en ständig elva under näsan men just denna veckan bjöds det på lite mer än så med feber och hosta. ebban klarade det fint och är helt återställd med aptit och leende på sin plats. prinsens hosta blir ju alltid lite mer att hosta upp men peppar peppar så verkar även den ge med sig.

vi tänkte satsa på attack av alla baciller nu i början på advent så vi är fit for fight när tomten knackar på dörren. trevlig andra advent till er alla där ute.

intellektet sprakar

2009-11-29T09:54:00.003+01:00

favoritboken just nu är bra böckers lexikon. i många och långa stunder sitter calle och bläddrar, tittar på bilder och snackar som en vis man bör snacka. med det lilla fingret talar han om för sig själv, boken och alla omkring vad som händer i just hans berättelse. underbart att se. intellektet sprakar minsann här en vanlig söndagsmorgon.

tittut blev tittin

2009-11-26T08:43:00.001+01:00

för två år sedan började vi vår lilla resa i tittutgruppen, en grupp för nyblivna föräldrar och deras barn med det lilla extra. igår var det dags för den sista återträffen - tittin. en härlig verksamhet som betydde mycket för mig framförallt det första året och nu så värmande och se dessa knoddar som var så små så små första gången springa omkring med glädje som största ingrediens.

när jag kom dit mötte jag just den gruppen som var vi för två år sedan. småttingar som var födda under sommaren och tidig höst och steget är inte långt att kliva in i deras föräldrars tankevärld. jag tycker det är skönt att vi är förbi den tiden, den var underbar men också smärtsam i vissa avseenden. nu har vi bara en sprudlande prins här hemma som med bestämdhet tar sin plats i familjen som calle, ingen annan. och just det är det bästa av allt.

...och en paus till

2009-11-23T19:34:00.002+01:00

det verkar som jag har svårt att få orden ur kroppen denna mörka novembermånad, vilket resulterar i ofrivilliga pauser från bloggandet. samtidigt så har det nog inte funnits så mycket att dela med sig av. tycker minsann denna månad mest har handlat om vaccin hit och vaccin dit. men nu ska vi väl slippa det när vi är vaccinerade från topp till tå, känns ganska bra många många nackabo ligger hemma under täcket med nöff nöff som enda vokabulär.

helgen tillbringades med mannen och barnen, hör inte till vanligheterna att vi träffar vår käre man minsann, men denna helg var det dags att bara få njuta tillsammans. med alla kostymer hängades i garderoben var det skönt att bara få vara i mjukisställ gånger fyra. delikat middag på söder gick även det in i helgens schema och med en avslutad amningskur kunde även jag låta ett glas vin eller två slinka ner med gott samvete.

calle har bestämt sig för att äta själv gör man helst bara på dagis och smörgås smakar bara bra med kompisar och fröknar omkring sig. här hemma blir ju ebban matad så varför gäller inte det alla i familjen. att kasta allt som finns i närheten tror jag dock inte tillhör någon tillfällig fas utan en stark sida av vår käre prins personlighet. så länge som han har kastat måste han snart ha kvalat in för kast med liten boll-olympics.

om bara några dagar knackar advent på dörren. det största problemet i år är alla kulor, granar, tomtar och ljus som får dansa för sig själva på julnatten. längst in i containern som förvarar mycket av vårt bohag får de helt enkelt vänta på julen 2010 och här får mor i huset gå en minst sagt viktig shoppingrunda...helt utan mostånd.

det blev en paus...

2009-11-16T09:39:00.002+01:00

utan att jag egentligen planterat det så blev det en paus från bloggandet. det har helt enkelt varit en hel del annat att fixa, dona och styra med. så kan det gå. det kanske inte heller har funnits så mycket intressant att blogga om, så kan det också vara.
allt går sin gilla gång... calle verkar ha bestämt sig för att det faktiskt är roligare att gå än att hoppa på rumpan, för varje dag som går så ökas gåsträckan på. det är underbart och se när han går sina stapplande steg med båda händerna i luften och samtidigt kiknar av skratt, man kan inte annat än att bli varm i hela kroppen.

huset är under förvandling, just nu är temat fönsterdörr...minst sagt :). börjar även bli dax för alla val som ska göras, angenäma bekymmer. det närmar sig så sakteliga för inflytt...bara månader kvar nu. vi längtar.

annars så försöker jag fundera ut vad jag vill med mitt liv, det är ju bara en liten petitess i sammanhanget men iaf :). alla bra förslag mottages tacksamt. det börjar bli dags för lite självförverkligande.

sticket på plats

2009-11-04T19:47:00.002+01:00

då var sticket på plats. det sviniga sticket som hela sverige verkar vallfärda för, inklusive familjen glantz. calle fick sitt första stick för dryga två veckor sedan, lite ont i armen och feber en halv dag, annars inga konstigheter. för min och mannens del har jag jagat vaccin denna vecka, mest för att jag vill ha det avklarat och sluta tänka på det och när en efter en runt om i landet verkar insjukna så vill man såklart skydda ebban så gott man kan. i vår hemkommun finns dock inget vaccin kvar, slut överallt och som resten av sverige ingen vet när, vad och hur. då slog mig tanken att det finns säkert något privat alternativ från östermalm som säkerligen har vaccin. slog en pling och självklart var vi välkomna när som helst under dagen. de hade vaccin hemma för resten av veckan och utan att blinka styrde jag bilen mot strandvägen och dess kvarter. så nu är sticket på plats och det känns mer än bra.

trots och längtan

2009-11-01T09:47:00.002+01:00

det är väl det som hägrar vår tillvaro mest just nu. att calle har hamnat i en trotsfas är ganska solklart med tanke på att hans vokabulär mest är fyllt med nej nej nej och åter nej. han är som en sol så länge all uppmärksamhet riktas åt honom, men stackars honom när han tvingas leka lite själv. jajaj, det är väl bara att vänta ut, men nog är det sant att han tilldelats en skopa extra vilja och bestämdhet minsann. det är ju bra i många avseende, extra bra när det ska tränas på att ställa sig upp och gå några steg. det är roligt och tränas på ideligen, men som sagt...bara när herr´n själv vill. för varje dag som går kommer vi varandra närmre och närmre, ibland så nära att man måste ta en paus ifrån varandra. därför så skönt när pappa kommer hem och tittar på sin son och säger.."men han är ju för underbar"...javisst är han det. underbar som få... men ibland behöver både mamma och prins en paus...det räcker med en halvtimme så är längtan stark igen :)

sjukstuga...

2009-10-28T12:14:00.003+01:00

denna vecka bjuder vi på lite öronont, lite halsont, lite mindre aptit och som doktorn sa, lite streptokocker minsann. så numera bjuds det även på lite kåvepenin....smaksatt med choklad och citron. det ni...nästan så man blir lite sugen, eller inte.
men prinsen verkar numera inte speciellt berörd av de små streptisarna... han är back in buisness med tjuvnyp på syrran och stor aptit för mat. kanske inte så sugen på kåvepenin, men i dessa "sviniga" tider känns det bra med "bara" lite baciller i halsen .

tre år...

2009-10-21T13:09:00.003+02:00

för tre år sedan stod vi redo med våra nära vänner och fotograferades i mystisk slottsmiljö. om två timmar sa vi ja till varandra inför familj och vänner. en hel del har ju hänt sedan dess. vi har kommit varandra ännu närmre fast vi nog inte trodde att vi kunde det i den stunden. två små yrväder har kommit till oss, den mest underbara gåvan av dem alla. i rasande fart har de passerat förbi oss dessa åren och de få stunder man stannar upp för att verkligen se till vad man har så slås jag av känslan hur underbart bra jag har det. kan inte begära något mer på denna jord. så jag ser med förväntan fram emot de stunder vi har tillsammans i framtiden, men först ska vi insupa denna dagens atmosfär med champange och välling.

underbart

2009-10-17T08:35:00.001+02:00

jag fortsätter att applådera ica´s satsning...underbart. skrattar så tårarna rinner och ja, jag kommer fortsätta handla på ica resten av mitt liv.

tankar från en tös på ett halvt jordsnurr...

2009-10-15T22:29:00.019+02:00

"wow, brorsan vill mysa..."

"vad vig han är...undrar om
jag kan...."

"nja...inte riktigt..."

"jaha...så var det roliga slut.

ica

2009-10-14T09:52:00.004+02:00

säkert ingen som missade ica´s nya reklamfilm igår, annars kolla här .. först gjorde det ont, men när jag tänkte efter och läste på om ica´s satsning så blir jag glad, stolt och tacksam för att samhället tar ett litet steg mot lika värde, ett sammanhang att ta del av och förhoppningsvis en ökad förståelse. sen frågade jag mig själv, varför gjorde den första känsla ont. varför? jag och många andra föräldrar till funktionshindrade, vi om några vet ju att våra barn kan, vill och ska få samma möjligheter och rättigheter. kanske var det en rädsla som gjorde sig påmind, en rädsla för alla glåpord som säkert föll framför tv:n igår. men jag väljer att se bortom det... tack ica för ett underbart gott intiativ.

gå in och läs mer om ica´s satsning ... vi kan mer

here we go again...

2009-10-09T11:05:00.002+02:00

ja, så är det. morgonen började med ett kontraktskrivande på ett nytt tillfälligt boende. så nu ska vi packa våra kartonger ännu en gång....men....vi behöver inte packa upp dem förrän vi seglar in i vårt alldeles egna hus. denna gång hyr vi en hel kåk, möblerad och allt annat man behöver i ett vardagspussel. en ganska stor kåk som vi kan bo i tills vi är klara med vår egen...det bästa av allt...den ligger i älta.

lyan vi har bott i nu sedan i maj är i farten att ombildas till bostadsrätt som alla andra lyor i denna stad och eftersom det dröjer med besked om vi kan bo kvar så länge som vi behöver så kände vi inte att det var läge att chansa att i december stå på backen med två små knoddar. det börjar kännas sisådär att flytta runt på calleprinsen hela tiden, men jag hoppas och tror att han har sin trygghet i oss istället för väggarna som omger honom. ebban har ju inte riktigt någon koll på vart hon befinner sig än så länge.

så lyder lägesrapporten iaf...det bästa av allt. vi kan gå till dagis varje morgon och vi kan kompensera lite till det bättre för den miljöbov vi varit hittills med myyyyycket bilkörning varje dag. skönt ska det bli...trots alla kartonger som nu bara väntar .....

låt mig aldrig bli bitter

2009-10-08T13:10:00.002+02:00

fy för bittra människor. framförallt bittra tanter i tvättstugan. 13.00 gick jag in i tvättstugan, då visste jag att det var fem minuter kvar av min tvätt. jag vet, man ska hålla sin tid, men ibland blir det inte alltid som man tänkt sig. men då har den bittra tanten på våning fyra bestämt sig för att hennes tvätt minsann är viktigast i universum och STÄNGT AV MIN MASKIN. alltså...den ramsan som kom ur mig var inte fin. och tanten var inte heller så himla trevlig. något om att folk i det här huset minsann var helt väck och att det skulle bli skönt och flytta härifrån flög ur min mun. lilla jag som alltid är så väluppfostrad och artig...inte idag. men det var faktiskt den bittra tanten som började...usch o fy för bittra tanter. låt mig aldrig bli så bitter så jag höjer min egen tvätt till skyarna.

det värmer...

2009-10-07T20:53:00.002+02:00

det värmer alldeles underbart att gå på föräldrarmöte och mötas av föräldar som sitter och berättar om deras barn som kommer hem och tecknar för fulla muggar och föräldrarna själva tecknar samtidigt som de berättar. det värmer att varje morgon mötas av ett gäng ungar som kommer springande mot calle och ropar "godmorgon calle"..."nu kommer calle". det värmer att personalen på dagis engagerar sig, vill lära sig, tar in och ger. det värmer att calle inte gör någon notis om att jag lämnar avdelningen varje morgon. det värmer att han trivs så fantastiskt bra. det värmer mer än ord någonsin kan beskriva.

träning träning o åter träning

2009-10-05T20:30:00.003+02:00

det är ju det som gör att man blir så glad, lycklig, salig, stolt och kärleksfull när prinsen gör sina framsteg. man vet hur mycket träning och jobb som ligger bakom. för de allra flesta barn kommer saker och ting av sig självt, man vet inte riktigt hur de lärde sig...det bara kom en dag. men med vår unika 47:a krävs ju lite extra jobb för att komma igång med saker och ting. ibland nästan inget extra alls och ibland lite mer möda för resultatet.
så när calle tog sina första steg på egen hand i fredags så var ju lyckan alldeles total. på öppna förskolan valde han att visa sina konster och alla i rummet stannade upp, höll andan och applåderade högt när han kom i mål i fröken ingas famn. jag själv blev ju alldeles tårögd, varm och chockad på en och samma gång.
sen har han gått hela helgen.... inte många steg och ganska svajjigt, men han har gått minsann. och det viktigaste av allt, han har gått med glädje och det är underbart att se. han älskar det och han vill mera. och det vill jag också. mera mera.

!!!!!!!!

2009-10-02T15:22:00.002+02:00

han går!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

ville bara säga det :) :) :) :) :) :) :) :) :)

vatten

2009-09-30T09:14:00.003+02:00

idag är det vatten på temat. igår kväll smög jag omkring och packade prinsens första simväska. en lektion med bus och plask väntar idag med dagispedagogen. en badstund enligt halliwickmetoden. en metod som passar alla, funktionshinder eller ej då det handlar om att våga bemästra sig i vattnet. kunna ta sig upp och i och förflytta sig i vattnet. detta görs under musik och sång. klockrent för prinsen. med tanke på hans förmåga att kravla sig ur badkaret varje gång det kommer vatten på huvudet så tror jag att det blir till stor nytta och glädje för honom. man hade ju velat vara med som en fluga på vattnet, men de lovade att fota. jag väntar med spänning tills jag får hämta hem honom från en händelserik dag.

här och nu

2009-09-24T12:49:00.003+02:00

ända sen calle kom till oss så har jag nog haft stridsyxan uppe lite vad gäller kontakter med olika myndigheter. kanske till och med tagit för givet att det inte kommer fungera så som vi vill innan vi äns har hunnit sätta igång. jag har som man säger så fint....gått händelserna i förväga...målat f-n på väggen. redan innan de hunnit bevisa vad de vill och kan så har jag satt höga krav. ja, återigen på gott och ont. i sådana sammanhang är jag en otålig person och vill se en förändring nu...snabbt ska det gå. inte alltid den bästa strategin.

men..... nu tror jag att jag kan börja lugna ner mig. med så många fina, engagerade och trygga människor runt om min prins så måste jag nog sänka min yxa lite. de gör ju verkligen allt för honom, de erbjuder sin kunskap, de visar sitt tålamod och de ger aldrig upp. jag ska börja slappna av, låta calles dagisår bli lugna och sköna med allt som hör därtill. nu ska jag enbart fokusera på honom och hans träning. inte låta tanke skena iväg för mycket i framtiden. jag ska göra som calle. leva här och nu.

ett ord...

2009-09-20T10:49:00.003+02:00

fick en utmaning. det var länge sen jag hakade på så nu var det dags tycker jag. att förklara vida´s blogg med ett ord är verkligen en utmaning. hon ger så mycket av sig själv och sitt liv, men måste jag välja ett så är det ödmjukhet. ödmjukhet inför livet, tankar, känslor och allt annat så fyller våra liv. sen har jag ju förmånen att känna denna dam även utanför bloggvärlden och även där passar ordet ödmjuk väl in.

så nu passar jag på att utmana fem andra.... och det blir fem bloggar som jag alltid alltid alltid bläddrar förbi...no matter what.

självklart ser även jag fram emot att se hur ni alla skulle beskriva vardagspussel med ett enda ord....spännande.

nätverk

2009-09-18T09:06:00.002+02:00

för en tid sedan ringde det en dam till oss. när hon berättade om sitt syfte för samtalet trodde vi knappt våra öron. hon frågade om fick handleda oss och calle i ett nätverk inom karlstadsmodellen. VA?? sa vi, är det sant. Det finns ingen handledare utbildad inom modellen inom hela stockholm stad, men nu ska denna underbara kvinna påbörja utbildningen på tre år och önskar att få följa calle under den tiden och längre om vi så önskar. hon har under många år arbetat tillsammans med iréne johansson som är grundare för modellen. iréne ska även nu handleda denna dam, vars namn är christina. hon jobbar på hörselhabiliteringen och hade förstått att vi hade en intresse av modellen, därav kom frågan. något som man aldrig riktigt trodde var möjligt damp helt plötsligt ner i brevlådan...helt fantastiskt.

ett nätverk kommer bildas där vi bjuder in viktiga vuxna i calles liv. var 4-5 vecka ska vi träffas och planera, följa upp och samtala kring calles utveckling. det enda som gör lite ont i hjärtat är att calleprinsens underbara far och morföräldrar bor så långt bort, de hade ju haft en självklar plats i nätverket. andra personer som min fina svägerska sara och min underbara vän anna hade också varit självklara personer att bjuda in... men istället finner vi andra viktiga vuxna såklart....hoppas bara de tackar ja :)

så på ett sätt kan man tacka sin lilla lyckliga stjärna att calle fakstiskt har en liten hörselnedsättning. annars hade vi aldrig fått denna möjlighet. kul ska det bli!!

honungspojken

2009-09-17T10:36:00.002+02:00

honungspojken. besök ett naket, sorgligt och vackert inlägg som jag tycker alla ska läsa. man får helt klart perspektiv på sin tillvaro och jag beundrar och stärks av den leende honungspojkens föräldrar. all styrka till er.

sakta men säkert...

2009-09-16T15:46:00.004+02:00

lite foton från tellusvägen....sakta men säkert går det framåt...kanske grillsäsongen nästa år blir på tomten där vi hör hemma på riktigt....eller blir det innan dess...den som orkar vänta får se :)

trappan till ovanvåningen hoppas jag håller ett bättre skick den dagen det är dags för inflytt.... :)

bröllop med toast

2009-09-16T15:37:00.003+02:00

helgen som gick bjöd på bröllop med toast, både till förrätt och herr o fru glantz som toastpar. ett fantastiskt bröllop som gjorde att vi alla lät en tår rinna då och då. min käre make och jag hade som sagt fått äran att toasta. riktigt roligt. det gör vi gärna om.... dock inte för samma brudpar får vi innerligt hoppas :). tidigare har jag väl inte älskat att tala inför folk, har väl aldrig varit någon motståndare, men heller inte njutit av det. men mer och mer börjar jag njuta av stunden och känner mig avslappnad och trygg i situationen. då är det riktigt skoj. då kan inget gå fel....och går det fel så är det inte hela världen. roligt var det iaf och de äkta makarna satt vackra och njöt hela kvällen av väl valda ord, kyssar, tårar och skratt. alla som var där förstod deras kärlek. det är ju alltid så....ord kan inte beskriva deras lycka. underbart var det iaf... på så många sätt och vis. med hänsyn till brudparet låter jag deras foton avnjutas på egen hand.... men jag lovar...vackra var de.

de finaste ögonen...

2009-09-16T15:31:00.003+02:00

de finaste ögonen mår bra....det sa iaf ögondoktorn idag. ingen skelningen what so ever och fin skarpa på synen. calle gick därifrån med ett stort OK i rumpan. det känns bra. återbesök om två år. ibland behöver man sådana besked.

nu har jag bestämt mig...

2009-09-07T12:43:00.003+02:00

min rädsla för influensan och alla andra luftvägsvirus börjar ta över mitt sinne mycket mer än vad som är nyttigt. så nu har jag bestämt mig. nu släpper jag det. blir vi sjuka så blir vi. då får vi ta det då. allt löser sig säkerligen och inte kan väl en liten rutten influensa styra över vårt liv. så under tiden så fortsätter vi med inhalationer, lek, torka näsan, läsa bok, hosta, dagis och att bara njuta av de stunder vi får vara tillsammans. så inga mer lässtunder framför dator i jakten på att hitta information, nya rön, berättelser om influensan. nu får det helt enkelt vara nog. tillbaka till mitt gamla lugna jag.

vart tog mitt gamla lugna jag vägen?

2009-09-03T09:52:00.003+02:00

ja, det kan man undra. förr var jag alltid så lugn, oroade mig inte för något direkt och jag fick alltid höra detsamma också, så visst var det nog så att jag ustrålade ett lugn. i och för sig får jag fortfarande höra det många gånger, men inom mig strider en kamp som jag inte förstår varifrån den har sitt ursprung. iaf denna höst. det är nästan så jag skäms för att säga det, men det här viruset H1N1 som nog inte har undgått någon, det oroar mig mer än vad som är nyttigt för själ och hjärta.
logiken säger en sak, magen en annan. vad beror det på? är det den massmediala hysterin eller handlar det om en fem månaders gammal calle som blev omringad av läkare och sköterskor för att få upp syresättningen som var alldeles för låg. en astmadiagnos...riktig astma, förkylningsastma?? för tidigt att säga, det visar sig med åldern. säkert är det en kombination av detta, men framförallt mina erfarenheter med calle och hans luftvägar. jag vet att det finns människor som är mycket mer sjuka i sin astma, som tillhör andra riskgrupper. det spelar en roll för logiken, men inte för magen. minsta lilla hostning så knyter det sig i magen.
ja, jag kan bara säga att jag längtar nästan tills vi har haft eländet.... och klarat oss igenom den. först då kommer jag kunna släppa H1N1 på riktigt.

utan hjälp

2009-08-27T18:20:00.004+02:00

en hel portion fläskpannkaka med kokta grönsaker har inmundigats OCH vatten ur glas. helt själv. ingen hjälp från övrig familjemedlem.
calle alltså. inte jag.
ja, vi är ganska glada och nöjda så här framåt kvällskvisten.

nu avnjuts imse vimse i rockversion. en helt vanlig ovanlig torsdag.

vän

2009-08-27T09:05:00.002+02:00

igår träffade jag en vän. jag säger vän fast vi inte hade pratats vid på kanske 13 år. men för 13 år sen var vi nära vänner med många galna upptåg. så som hör just den tiden till. av olika anledningar delades våra vägar, men igår hade stunden kommit för en kopp kaffe tillsammans och bara hinna ikapp. vi har gjort resor i våra liv som jag tror stärkt oss båda två och det är fascinerande att få lyssna till varandras ord. man kunde aldrig ana att det var så länge sen vi sågs, det kändes som igår och jag vill tro att det är det som definierar ordet vän. underbart.

vinyl eller rock?

2009-08-26T19:11:00.002+02:00

mamma lyssnar på vinyl. pappa på bandit rock. frågan är vad calle föredrar. jag vill ju tro vinyl, men vi väntar på den dagen då han väljer själv :).varje morgon när vi åker till dagis så lyssnar vi på radio. varje morgon när jag slår på ljudet möts jag av ett stort leende, lyckliga ögon följt av välkända dansmoves. calle fullkomligt älskar musik och den glädje han sprider när han får känna tonerna i kroppen går helt enkelt inte att beskriva med ord. den måste upplevas. han bjuder alltid på en avancerad dans där både ben, fötter, armar, händer och huvud ingår i ett slutet system. om man kan utstråla total, genuin, fullkomlig lycka så är det precis det han gör i den stunden. frågan är bara vad som är bäst, vinyl eller rock.

lätt som en plätt

2009-08-20T11:16:00.003+02:00

har äntligen hittat det. den perfekta sidan med färdig veckomatsedel för familjen glantz. http://www.veckomatsedel.blogspot.com/ . varje vecka hänger sedeln på kylen, varje vecka inhandlas tillhörande ingredienser. gör livet lätt som en plätt.

grattis vår prins

2009-08-18T09:51:00.004+02:00

för två år sen kom du till oss vår fina fina prins. med buller och brak gjorde du entré i våra liv. varje dag bjuder du på leenden som ingen annan och varje dag får du oss att skratta så tårarna rinner. varje dag visar du med bestämd vilja vem det är som bestämmer på riktigt och varje dag öser du kärlek över oss. vi är så innerligt glada och tacksamma över att just du kom till oss. vi älskar dig vår fina fina prins.

grattis grattis grattis till dig calle på 2-årsdagen!

när solen kom...

2009-08-16T08:01:00.005+02:00

för en tid sedan frågade min vän vida mig om jag ville skriva ett gästinlägg på hennes blogg. det ville jag ju och sedan några dagar finns det att läsa hos henne. som jag skriver i inlägget så var det någonstans en självklarthet vad det skulle handla om och det slutade i ett naket, ärligt och öppet inlägg om hur det kändes när calle kom till oss. samtidigt som jag satt och skrev så insåg jag att jag aldrig tidigare skrivit om just den stunden när vi fick beskedet och kände därför att det är något jag borde dela med mig av även på min egen blogg. så här kommer mitt gästinlägg hos vida..... men ta gärna en sväng förbi hennes fantastiska blogg som kan få vem som helst att känna sig rosa en grå dag :).

När solen kom till oss….

För länge sedan nu så frågade min vän Vida mig om jag ville skriva ett gästinlägg till bloggen. Självklart. Jag gillar att ge. Tankar, värme, känslor. Det gillar jag att ge. Så började jag så smått fundera på…vad ska jag blogga om. Tanke blev inte så lång, det finns en självklarhet i inlägget. Samma självklarhet som fick mig själv att börja blogga… så här kommer berättelsen om min och min mans värsta och bästa stund i livet. Beskedet om när solen kom till oss.

Det var en lördag i augusti. En underbar lördag. På natten hade vi fött vår förstfödda son. Världens finaste Calle. Allt är bra sa jag i telefonen till stolta morföräldrar hemma i Småland. Vi kommer nog hem imorgon. Imorgon ja,… istället var det dem som kom till BB på SöS, 50 mil iväg.

Eftermiddagen på lördagen kom och läkarbesöket närmade sig. Vi skulle bara in och visa upp vår prins. Stolt som en tupp som min man brukar säga. Stolt över en fin och stark liten krabat till son. Doktorn vände och vred och avslutade mötet med…”jag har vissa observandum…jag vill att ni stannar tills imorgon och träffar en läkare till”. I vanliga fall ganska ifrågasättande individer, men i den stunden fungerade nog inte en enda cell. Tillbaka på rummet…panik i mitt hjärta. Från ett rosa moln till för första gången i mitt liv….ren och djup ångest.

Mannen i mitt liv går tillbaka efter doktorn. Måste fråga. Måste veta vad ”vissa observandum” innebär. Ensam i ett rum får han beskedet, ensamma i ett rum ger han mig beskedet. Det fanns bara vi och vår prins. Ingen som kunde fånga upp oss, ingen som tog en hand av våra för att göra ett svårt besked så lindrigt som möjligt. Glömmer aldrig min mans ord. ”Doktorn misstänker att han kan ha Down Syndrom”. Glömmer aldrig känslan i min mage. Det iskalla knytnävslaget som gav mig känslan. Det fanns inte längre någon misstanke, jag visste. Calle har Down Syndrom. Calle är Down Syndrom.

Med panikartade tårar höll jag honom så hårt hårt intill mig och jag ville bara göra om. Göra om allting. Glömma, radera, försvinna och göra om. Jag ville ha samma prins i min famn, samma lukt, samma tindrande ögon, samma kropp. MEN INTE DOWN SYNDROM.
Visste ingenting. Såg 20 år framför mig. Mitt första barn, mitt livs dröm. Det skulle inte bli så här.

Vi grät. I två dagar grät vi konstant. I varandras famnar grät vi. Två underbara barnmorskor tog oss till sig och höll den där handen vi så väl behövde. Våra föräldrar kom till oss…så skönt. De fick träffa sitt fina fina barnbarn och från första stund har han varit nummer ett i deras hjärta. Inga övriga samtal orkade jag med. Ett mass-sms gick ut till alla vänner och alla fantastiska svar vi fick finns idag nerskrivna.

På måndagen stod han i dörren. Den läkare som skulle komma att förändra hela vår läkningsprocess, hela vårt känsloliv och vår inställning till Down Syndrom. Han gav oss klara, tydliga besked men var framför allt sympatisk. En man som kunde ge besked. En man som inte glömt bort människan bakom varje journalpapper. Tack till dig. Efter att ha undersökt Calle i ca 1 minut satte han sig ner och sa. ”Jag kan till 99% säkerhet säga att Calle har Down Syndrom, vi kommer att ta ett blodprov för att vara 100% säkra. Calle kommer att………Han gav oss information, anekdoter, känslor etc. Inte en gång fanns det någon osäkerhet eller rädsla inför mötet med två uppbrutna föräldrar.

Min man släppte ångesten ganska snabbt. En vecka, sen bestämde han sig för att göra allt för Calle och det fanns heller inga hinder för det. För mig tog det några dagar till. Jag hade ett lager med tårar som var tvungna att rinna först. Minns den första duschen jag tog när vi kom hem från BB. Jag hade längtat efter den så mycket, att få duscha hemma. Istället är det bland de värsta minnena jag har från den här tiden. Då släppte så mycket ångest, då slutade tårarna att rinna för att istället komma i form av hulkande ångest från hjärtat. Då fanns ingen lycka kvar, då fanns bara Down Syndrom.

Idag ser jag tillbaka på de här två veckorna som det handlade om med en osäkerhet om det verkligen var jag som stod i den där duschen, om det verkligen var jag som hade alla de där tårarna på lager. Jag har svårt att förstå att jag var så ledsen, samtidigt som minnena ligger så nära i mitt hjärta och då också känslorna. Visst var det jag. Och jag är glad att vi tog det så den första veckan. Vi tog ut all ångest. Vi grät alla tårar. När det var klart. Då var vi redo att älska vår son. Kärleken hade funnits där hela tiden. Det var det som var det svåra. Samtidigt som vi vår så lyckliga över vår son så fanns det lika mycket ångest över vår son. Men när den var lagd på hyllan, då var vi redo för bara kärlek. Kärlek i kubik.

I dagarna fyller Calle 2 år. Calle är verkligen inte Down Syndrom. Calle är Calle. Tänk så mycket vi har fått uppleva. Vi har fått vänner för livet, vi har fått perspektiv på tillvaron, vi har förstått vad äkta kärlek innebär. Vi har förstått att annorlunda är unikt. Nu är det bara samhället som ska förstå samma sak.
Solen kom till oss den där augustinatten. Det är vi innerligt tacksamma för.

spotify

2009-08-13T21:26:00.003+02:00

tackar hejaabbe för att toner av all världens musik kommer förylla våra liv. så enkelt, så smart, så beundransvärt fantastiskt. calle kommer älska detta imorgon bitti när han slår upp sina bruna. ett klick iväg och musiken sprudlar. och det bästa av allt....alltid uppdaterad.
surfa in till abbespappa så guidar han er rätt för ett alldeles gratis och lagligt konto. så återigen...tack. hade aldrig tagit reda på vägen dit själv :).

http://www.spotify.com/en/

slashas möter mode

2009-08-10T21:12:00.003+02:00

ja, idag fick jag verkligen känna på känslan som sliten tvåbarnsmor. har väl inte undgått någon att veckan firas med mode i stockholm. modeveckan har sitt mecka ca 2 minuters promenad från lyan. efter en förmiddag med två gröna strängar från näsan på calle och röda sömntrötta ögon på ebban var det bara en promenix som kunde underlätta stämningen. på med shorts, slitna t-shirten och gympapjuxen. in en snabbis i kvarterskiosken för att lämna i några lottorader som manner spelat på. drömmen om alla dessa miljoner som delas ut då och då har tagit fart lite i samband med husbygget....vet inte vad det kan bero på. iaf...... vid kiosken möter jag massa vackra kvinnor spatsera omkring. högklackat, sommarklänningar, handväskor, make-up. en hel hög med mode i varje kvinnas sinne.... och så jag. en morsa med dubbelvagn, några extra ringar kring midjan, drömmande om lottovinsten med lekparken som nästa mål.
jaja, min tid kommer. vem vet....nästa år kanske jag är en av dem. kanske möter jag mig själv i annan version. då ska jag ge ett varmt leende till henne....för det behöver vi lottodrömmande mammor med slitna t-shirts :)

ps....killen i kiosken sa med tröstande ögon "bättre tur nästa gång"

jag var bara tvungen...

2009-08-10T11:11:00.002+02:00

trött på blogger

2009-08-09T22:02:00.002+02:00

ibland haglar det fula ord ur min mun när bilder ska läggas upp på blogger...varför vill deras system aldrig som jag. ni får ursäkta världens sämsta bildlayout, men denna gång är det inte mitt fel. skärpning blogger :(. men eftersom jag inte är haj nog att göra min alldeles egna hemsida så får jag slåss ett tag till. grrr....

före och mittemellanbilder

2009-08-09T21:04:00.020+02:00

många har frågat och undrat. framförallt folk som har hemadress någon annanstans i landet förutom stockholms län. hur ser huset ut som ni köpt, hur ser huset ut som ni rev och framför allt hur ser huset ut som ni bygger? ja, från att vara en blogg med betoning på prinsen och hans extra kromosom i kombination med vårt vardagspussel kommer säkerligen de närmsta åren även speglas av nutidens miljontals renoveringsbloggar. ska försöka att inte bjuda på sådant som tråkar ut allt för mycket, men just dessa frågor är spridda runt om i landet från vänner och bekanta. så här kommer lite före och mittemellan bilder....efter-bilderna låter helt enkelt dröja på sig.

huset i full prakt en junisöndag 2008. marcus o calle någonstans mitt i grusgropen. calleborgs framsida och baksida. vi läääängtar.

back on schedule

2009-08-04T19:06:00.004+02:00

tillbaka i vardagen och vi gör vårt bästa för att pusslet ska gå ihop. dagtid är det dagis för calle, jobb för mannen och allt i allo för ebban och mig. kvällar tillbringar mannen i huset med målning, pappsättning och allt annat som hör husfasen till just nu.semestern var härlig, men det är skönt när man återgår till rutinerna. calle hoppade med glädje in på dagis igår morse. var inte intresserad av ett hejdå än mindre att följa med hem när dagen var slut. det är ju skönt, han verkar trivas mer än väl.

ebban har börjat vända på sig och ser lika förvånad ut varje gång hon kommer över på andra sidan. hon älskar sin bror och skrattar så hon kiknar när hon får se honom. kärleken åt andra hållet är det nog lite si och så med. hatkärlek tror jag minsann. han skulle nog helst vilja ha mamma för sig själv och tjuvnypen mot både mig och ebban gör sig till känna titt som tätt. det är väl helt enkelt bara att vaka tills ebban kan försvara sig på egen hand. då börjar säkert den ömsesidiga kärleken att spira hos de båda syskonen :).

vov vov

2009-07-28T12:22:00.004+02:00

han säger vov vov. är inte det helt makalöst underbart! vilken chock pappan och jag fick när vi satt och läste djurboken en kväll, som så många andra kvällar. då prinsen helt plötsligt tecknar hund febrilt och säger vov vov.

jag minns förra våren...jag var ute och promenera med en mamma i föräldrargruppen och hennes dotter. en hund går förbi och tösen i vagnen säger vov vov för första gången. hon var då ca 10 månader. det var stort och vi klappade händerna, skrattade och uppmuntrade till mera vov vov. men kära vänner, det är inte i närheten så stort som när vår prins sa det härom kvällen. tårarna trillar av kärlek och stoltheten lyser i calles ögon. efter så mycket träning och upprepning gav det resultat.

tänka sig.... han sa vov vov.

favorit i repris

2009-07-27T11:01:00.002+02:00

att det blev en favorit i repris är helt klart. årets teckenläger var guld på så många sätt och vis och förhoppningsvis kommer det bli en skön tradition många somrar framöver. frågar någon mig om vad som är allra bäst under den här veckan så är mitt svar enkelt. det finns så mycket som är bra, men det som är allra bäst är att bara få vara vanlig i en ovanlig miljö. i alla andra sammahang resten av året så är vår familj alltid lite annorlunda. en vanlig ovanlig familj. det är egentligen inget som stör mig alls. att sticka ut och få ögon på sig följt med massa frågor är i mina ögon egentligen något som berikar vårt liv och vår vardag. men ibland är det skönt att bara få vara så där vanlig som de flesta av alla andra människor lever livet. alla familjer på lägret är där av samma orsak, det lilla extra har satt sin boning i varje familj. alla har en förståelse, alla vet och alla känner. något som någon annan aldrig någonsin kan förstå, hur mycket vilja som finns bakom. det är skönt att få den stunden. givande och skönt.

läger

2009-07-19T20:01:00.002+02:00

två veckor av vänner, småland, regn, sol, öland, bad o plask, sol igen, god mat och så lite feber också förstås :). veckorna har varit toppen frånsett att mannen har varit ifrån oss. men imorgon framåt 0600 är det jag och kidsen som styr kosan mot götet för att hämta honom vid flyget. för att därifrån rulla hjulen mot årets sommarläger med svenska downföreningen. underbart ska det bli. vi och 19 andra familjer ska bara ha det härligt den kommande veckan och jag hoppas att all feber håller sig borta då.

goda vänner, lagad mat, kunskap, erfarenheter, berikande berättelser och mycket mer ska vi njuta av. längtar.

utmana v. hindra...

2009-07-08T22:01:00.002+02:00

att hitta den där balansen mellan att utmana kontra hindra calle i hans utveckling är svårare än jag trodde. jag säger hela tiden att det är så viktigt med utmaningar, för oss alla förstås, men kanske extra viktigt för människor som behöver jobba lite extra för att lära sig nya saker, hålla motivationen uppe och våga upptäcka nya saker. jag tycker det är av största vikt att calle hela tiden får utmaningar framför sig, att vi ligger steget före och peppar honom till att ta nya steg i sitt lärande. till min fasa upptäcker jag dock att jag ibland tom hindrar honom...hur kan det komma sig. ta tex konsten att äta själv, för inte alls länge sen sa jag till alla att calle äter inte själv, det är lång väg kvar, han är inte intresserad av det ännu...bla bla bla bla bla. idag har vi en kille som absolut bara ska äta själv och på bara några dagar är det inget annat som gäller än att just det...äta själv. hellre svälta än att bli matad. hur kan jag själv vara så förbaskat dum och sitta där med skeden, måltid efter måltid och inte låta honom göra det själv. varför tar jag för givet att han inte kan, när jag i nästa andetag säger att han ska utmanas och peppas för vi vet att han kan bemästra allt precis som vi andra. kanske gör jag det med fler saker, kanske har jag hindrat honom i fler utmaningar....jag vet inte. men en sak vet jag....med mer och mer insikt, förståelse och erfarenhet i calles och min värld desto mer utmaningar, peppningar och lärdom tar vi del av.

sssssemester

2009-07-07T09:12:00.000+02:00

småland....lugn....vila.....vänner...skönt....sssssemester

postit-lapp på nätet

2009-07-03T16:19:00.003+02:00

inte så sällan så går telefonen varm mellan mig och mannen. frågor om vilken helg var det där?, vilken dag skulle calle dit? hur dags var det där mötet? etc. den gemensamma kalendern som ligger här hemma är sällan på rätt ställe när den behövs. men nu har vi kommit runt problemet. en kvinna i kronoberg har startat kalender på nätet, www.dejly.com. en kalender som tilltalar mig iaf, med möjlighet till olika färger, teman och komihåglappar. det bästa... vi har tillgång till den var vi än är...för datorn är ju en ständig följeslagare vart vi än kommer och går. så besök gärna hemsidan, för oss är det guld. nu kan vi prata om roligare saker när luren går varm.

sista da´n på jobbet

2009-07-02T12:52:00.002+02:00

min kära far, calles morfar frågar alltid om calles dag på jobbet varit bra. och det är ju faktiskt sant, dagis är calles jobb. varje morgon kl. 08.00 går han till jobbet trogen som få. varje eftermiddag tycker han det är skönt att få gå hem efter en dag med bus, lek, träning och utveckling. när slutet av veckan kommer är han lite extra sliten, precis som alla vi andra efter en veckas jobb. det enda som skiljer hans jobb från våra är att han är strålande glad när måndags morgonen kommer och han får gå till jobbet.

det händer så mycket med calle efter att han började jobba. han tecknar tecknar o tecknar, han tar för sig mer och mer i leken med andra barn, han äter själv (bordsskicket är ju en annan fråga dock), går när man håller i ena handen bara....ja, massvis helt enkelt. sommaren brukar ju även höra den tiden till då alla ungar utvecklas dramatiskt så det är med spänning vi nu tar semester från stockholm ett tag och återvänder först sista juli. på söndag går lasset mot småland och öland. sköööönt kommer det bli. framför allt med en gräsmatta utanför huset :).

sommarfeeling

2009-06-30T22:38:00.003+02:00

kan inte annat än känna lite sommarfeeling när alla fönster står öppna, en svag bris då och då och fortfarande ljust. hittade en bakgrund med sommarkänsla, minst sagt...får hänge med ett tag...tills jag eller ni tröttnar helt enkelt. let me know.

yoggi

2009-06-28T22:21:00.006+02:00

ja gott folk... ett yoggipotpurri från vår vardag.

hetta

2009-06-28T13:31:00.002+02:00

hetta både inne och ute. 30 grader där ute som en dag som den borde bjuda på bad, sol, picknick, bus och skratt. istället bjuder calle på hetta inomhus. feber, trötthet, ingen aptit. sådana här dagar är verkligen inte roliga....suck.

olikheter förgyller

2009-06-25T12:09:00.002+02:00

idag när ebban och jag klev in i porten från vår dagliga promenad så mötte vi en dam i dörren, eller egentligen en man. en man som just idag föredrog att klä sig som kvinna. det är ju trots allt inte jätteofta jag befinner mig i denna situation, vilket också fick mig att tänka lite extra just idag. tänk vad olika vi är....alla vi 6 miljader som vandrar runt på klotet. det räcker att se till sitt eget hus så inser man vad många olika personligheter som passerar den där porten varje dag. tänk också så mycket fördomar det finns i oss alla. vad ger oss rätten egentligen? vad ger en del människor rätten att tycka något är konstigt, fel, sjukt osv? bara för att han eller hon inte är som jag, i mina ögon annorlunda. vad ger mig rätten att tala i negativa termer. vi känner ju inte varandra, vi vet absolut ingenting om den människa vi möter på gatan, i bilen, i porten, i media och ändå dömer vi.

jag försöker leva mitt liv relativt fördomsfritt, försöker se till människan bakom, försöker att tänka en gång till innan jag tycker om något. men säkert sipprar det igenom fördomar även hos mig ibland. det enda jag kan göra åt det är att försöka vara medveten om det och hantera det på bästa sätt. rädslan för det som är annorlunda och främmande finns hos de flesta, vi i vår familj kommer säkert blir varse det i framtiden. för i vår fina fina familj har vi en prins som är annorlunda. en del verkar tycka att det är något konstigt, fel, sjukt precis som en del tycker om damen i porten. men de som tycker det....de känner varken min prins eller damen.
olikheter förgyller i min värld.

retro

2009-06-24T13:46:00.003+02:00

polarns kollektion 2009 matchar brios kollektion 1979. retro minst sagt.

syskonkärlek

2009-06-24T12:42:00.003+02:00

igår tappade ebba nappen när hon satt i sin babysit. calle satt brevid och såg sin syster bli ledsen. med en stor portion kärlek tog han nappen och försökte få sin syster nöjd igen. kan man visa sin kärlek på ett bättre sätt. min fina fina prins.

leenden

2009-06-22T19:31:00.005+02:00

hur tänker de?

2009-06-22T10:50:00.004+02:00

hur tänker de, människorna på kommunen som fördelar pengar gällande olika resurser? för en tid sedan fick vi veta att resurssamordnaren inte har beviljat särskilt mycket extra pengar till calles avdelning på förskolan. en liten liten slant som skulle innebära en måndaslön på 7500:- om de skulle anställa en heltidspersonal extra. tror inte det är så många som står i kö för det förslaget. pengarna ska räcka till teckenkurser för samtlig personal, materialkostnader, tid för matieraltillverkning, insatser för att underlätta hans hörselnedsättning samt extra personal den tid calle är på förskolan dvs ca 30 timmar i veckan....hmmm...hur tänker man då.
inte konstigt att människor med funktionshinder hamnar utanför samhället när inte äns kommunen vill bidra till en god och möjlig start för dessa individer. det skär, brister och skriker i hjärtat när man hamnar i stridselden för ens älskade son. självklart är inte sista ordet sagt, vi har inte äns påbörjat vårt slag i saken.

det är en väldans underbar tur att förskolan i sig är gudomliga mot calle och oss. de sätter in insatser, ser till att det finns personal, håller nere gruppen i antal barn och har lovat att calle ska få allt det extra stöd han behöver för optimal utveckling. oavsett om kommunen skjuter till extra pengar eller ej. vi kan bara tacka högre makter att de har den inställningen och engagemanget. men resurssamordnaren på kommunen har inte sett det sista av familjen glantz.

sova sova säng säng säng

2009-06-21T20:53:00.002+02:00

för ett tag sen inhandlades det en säng till calle. en riktig säng efter att ha sovit en tid på madrasserat golv. men med allt för kallt golv i den tillfälliga lyan var det inte konstigt att näsan rann för det mesta. så varför inte träna på att sova i riktig säng, förr eller senare ska det ju ske. han tycker om sin säng. sussar mer än gott. dessvärre har han inte riktigt hajjat det där med att ligga kvar utan verkar föredra golvet framåt morgontimmarna. för att slippa skador av olika slag har vi lagt en madrass nedanför sängen. varje morgon hittar vi honom sovande på den röda mattan...det vill säga utanför madrassen. man skulle kunna kalla det rörlig sömn, motorisk träning, aktivt drömmande. calle är iaf nöjd och sover igenom de olika sömnnivåerna. alltid lika spännande och se vart han vaknar på morgonen. säng, madrass eller matta.

midsommar och längtan

2009-06-19T17:02:00.003+02:00

solen och vindarnas ö sägs det. vilket stämmer dagen till ära. midsommarafton bjuder hittintills på sol, vindbyar, gubbar och sill. vi trivs bra, det är skönt att bara få vara med varandra. och så hinner jag sitta och längta. längta efter den dagen då huset står färdigt för inflyttning. huset som fått namnet calleborg. en tradition efter calles gammelmormors familj. förstfödda sonen i varje familj + borg.

kanske är det tidigt att börja längta, jag vet. men iaf...det är härligt att längta och nästa midsommar hoppas vi på att kunna bjuda upp smålandsgänget till nacka kommun. vi som älskar att ha fest har inte kunnat bjuda in till fullt hus på länge nu så det börjar verkligen dra i kalastermen. men nu är vi här och nu. midsommar som sagt. men återigen drar tanken iväg och jag längtar.

inte som vi tänkt oss...

2009-06-18T10:03:00.004+02:00

veckan i smålandia blev inte som vi tänkt oss, men bra ändå. helgen gick förbi med bröllop, kärlek, hotellfrukost, födelsedagskalas. härligt väder minsann..de högre makterna överraskade oss med sol, saft och jordgubbstårta. måndagmorgon vaknade dock prinsen med feber och ganska snabbt konstaterade syster mormor diagnos vattkoppor. idag torsdag går det inte att ta miste på. jag läste någonstans att ju längre ut på kroppen man får koppor desto färre koppor blir det totalt. calle har sina koppor så centrerat man bara kan ha....:). lyckligtvis verkar han inte må speciellt dåligt, lite tröttare än vanligt bara nu när feber gett med sig. alla härliga besök vi hade tänkt oss får helt enkelt flyttas fram några veckor då vi kommer tillbaka.

så något midsommarfirande i goda vänners lag blir det tyvärr inte med tanke på den stora barnaskaran med både nyfödda och äldre förmågor som inte haft kopporna. inte alla vill ha besök av dem nu i semestertider. så en lugn och skön helg tillsammans på lantstället på öland blir det istället, ej att föringa. ska bli skönt och bara få vara vi.... det händer ju inte allt för ofta i dessa husbyggartider :)

hoppas ni alla får en underbar midsommar med sol, gubbar, snaps och skratt.

smålandia

2009-06-12T14:44:00.002+02:00

nu drar vi till smålandia för en dryg vecka med ett stopp på ölandia över helgen. imorgon nalkas det bröllop. för vår del ren nostalgi då de tu ska säga ja i samma sal som vi gjorde för två och ett halvt år sedan. borgholms slottsruin. vi har dessutom inte varit tillbaka sedan dess, så det kommer bli en romantisk dag inte bara för brudparet. sen väntar en hotellnatt med sooooovmorgon, nästan det bästa på hela helgen :). prinsen han får härja fritt med mormor och morfar på lantstället, där har han det som bäst. ska försöka återkomma med lite mer frekvent med bloggandet, har massvis i huvudet. men tiden har inte räckt till. en dålig ursäkt, jag vet. men ack så sann.

så here we come smålandia. det ska bli underbart härligt fantastiskt att återse dig.

sommarbulle o päronsaft

2009-06-05T21:51:00.002+02:00

när man fick fika mammas sommarbullar och päronsaft då visste man att det var sommar på riktigt. ingen annan stund på året gick det att känna doften av kardemummabullen täckt med pärlsocker och fortfarande idag kan jag höra ljudet av altandörren öppnas, känna pärlsockret trilla i knät och sötman av saften....
....därför så bakas det alltid sommarbullar i mitt egna kök på sommarhalvåret nu när man anses vara vuxen och allt. tog precis ut sista plåten och väntar nu bara på att få överraska min käre käre far som är på ingång. han kommer känna sommaren i lilltån trots att det är snålblåst och vinterkyla ute. det är iallafall juni :).

imorgon tar den stora rivningen fart. när helgen är över finns huset enbart i minnet vårt. det är spännade, pirrigt, förväntansfullt men också lite sorgligt. vi river ett hus där människor tillbringat sina liv. marcus påstår att jag inte kan tänka så, men det är ju jag. tänker på herren och frugan som uppfostrade sina söner, bakade bullar och påtade i trädgården. vad tänker de när de tittar ner på våra grävmaskiner, betong, spik och plank. förhoppningsvis att vi vårdar deras mark vidare, ger tomten ett lyft och allt vi kan göra är att allt som ofta skänka dem en tanke.

avslut

2009-06-03T15:21:00.002+02:00

avslut är aldrig roliga. idag vara det avslut på tittut. tittut som finns som ett stöd och bollplank för familjer som får barn med den extra kromosomen. för snart två år sen när calle var nyfödd kom vi i kontakt med dem via vår habilitering och fick ingå i en grupp där kidsen var i samma ålder som calle. första halvåret var det guld värt, det har varit finfint hela tiden, men framför allt första tiden tror jag man var i ett större behov av stöd och råd. det har fungerat som en öppen förskola varannan onsdagsförmiddag och idag var sista gången. en insats som finns tills barnen är ca två år så nu var det dags för avslut med lax och glass :).

i samma stund inser man att två år snart har passerat sen han kom. vår underbara fina fina prins. tänk så smärtsamt det var de första dagarna, som knivar rakt i hjärtat. hur kunde det kännas så. en känsla som jag aldrig kommer glömma, men heller aldrig riktigt förstå. idag är det ju så annorlunda. många tittar en extra gång i vagnen när vi går på stan. men idag vet jag ju att de tittar för att två små bruna plirande busiga ögon bemöter alla stressade individer med ett genuint glatt och kärleksfullt leende. kanske är de inte vana vid en så dirket kontakt.... och tänk...det får vi glädjen att ta del av varje varje dag. avundsvärt, inte sant?!

total avslappning

2009-06-01T19:31:00.005+02:00

calle har lagt sig till med en mindre god vana. tidiga morgonrutiner. mindre uppskattat av de övriga tre i la familia. i lördags vaknade han som alltid med ett leende på läpparna, ett litet pekfinger som pekar på favoritdetaljerna och säger titta. pappa som låg brevid var inte lika vaken och lät prinsen leka lite för sig själv vid sidan av sängen. tydligen var prinsen också lite trött....mitt i leken tog john blund över och ca 2,5 timmes morgonsömn på röda mattan gjorde susen. tänk om man hade den förmågan till total avslappning i lekandets stund :)

i skrivandets stund ligger han dock i sängen och samlar krafter inför ännu en dagisdag. det är tufft att vara liten. den yngre sitter brevid mig i sin stol och viftar med armar och ben. symetriskt rörelsemönster som det så fint heter :). hon skrattar förnöjsamt åt en skugga, något som skimrar förbi på väggen och andra skrattförknippade händelser. men så klart...allra mest skrattar hon ju åt sin kära mamma. som calle för övrigt uttalade klockrent idag...nu kan han hela familjen. pappa, ebba och mamma. han har koll han.

ssssscchyyyyy....

2009-05-29T20:00:00.001+02:00

de sover. båda två. sssscchhyyyyy. en inredningstidning. en kaffe. lugn. ro. ssssccchhhyyyyyyyyyyy.

fullt upp

2009-05-29T12:23:00.002+02:00

japp...precis så skulle man kunna beskriva våra liv. fullt upp. härligt, hektiskt, tålamodsprövande. det är ju inte för inte alla alltid har sagt, vänta du bara...när ni får barn nummer två, då kommer ni förstå vad det innebär att ha barn. ja, lite så är det väl. fullt upp skulle man kunna säga :). allt går bra. ebban pekar rakt upp på kurvan, 1 kilo plus sen den 26 april. calle har blivit än mer bestämd i sin framtoning skulle man kunna säga. även för honom är det fullt upp med att vara storebror, dagis, träning och utveckling. det rasslar i hans teckenförråd och han har så smått börjat med tvåordsatsmeningar som "ebba äta", "ebba sova", "pappa jobba" "blåser träden". underbart härligt.

mindre underbart är det väl kvällstid framåt middag/sängtid. att en så liten kropp på 12 kilo kan låta så mycket och bestämt visa att han inte tänker ge sig. ska bara inte sova såvida inte mamma eller pappa ligger brevid. ska absolut inte göra någonting som inte faller herrn i smaken. är man två vuxna hemma...lätt som en plätt. är man ensam med en nyfödd skrutta och en äldre arg bror, inte lika lätt. en fas, trots, utveckling, personlighet kalla det vad ni vill. förhoppningsvis går det över med tiden :)

annars känns livet fint. har installerat oss i lägenheten för en tid framöver, känns bra att kunna bo här. husrivningen har tagit sin början och ser numera ut som en krigsplats med grävskopor, tomma fönster, sten och jord för att snart övergå i en tomt utan hus för att till sist ta form till vårt alldeles egna fina hus. en bra tid framöver, men iaf.

snart är det hämtning på dagis igen. ser fram emot och höra vad dagen har gett både personal och calle. sjukgymnast och logoped ska gästa dagis idag med tips och träningsscheman. underbara tjejer som kommer dit bara för vår finaste calles skull. längtar efter min prins trots alla bestämdheter.

bror min

2009-05-15T09:06:00.002+02:00

min finaste bror kommer ikväll. tillsammans med hans vackra fru såklart. ska bli så mysigt att få träffas, prata, kivas och bara vara. det är alldeles för sällan som vi ses då vardagen är full för oss båda. att det även är nästan 50 mil mellan oss gör ju inte saken lättare, inte så att man stannar för en spontanfika som jag så gärna hade önskat att vi kunde. men nu ska inga tårar fällas över det, istället ska vi njuta av sista helgen i huset tillsammans med världens finaste bror och hans fina sara. ska även passa på att fira hans 35-årsdag, trots att han inte tycker om att fylla år. lite champagne kan nog locka även denne man till lite firande :).

en jobbig dag

2009-05-12T19:02:00.003+02:00

dagen idag har varit arbetsam för prinsen. efter att förra veckan trillat dit för trolig tredagarsfeber så blev det knappt några dagar på svanen för hans del. och innan dess var det valborgsledighet så pausen från förskolan har hållt i sig ett tag. kanske var det det som gjorde att förmiddagen idag kantades av tårar mest hela tiden. efter lite sömn blev det dock bättre, men det gick inte att ta miste på hans glädje när mamma kom för hämtning i eftermiddag. det gör ont i hjärtat och veta att tårar har trillat hos prinsen, kanske en känsla av övergivenhet och ensamhet fanns hos honom. det är ju så mycket som händer i prinsens liv just nu. inte minst den nya rollen som storebror, ny miljö på dagis och packning med analkande flytt med familjen. inte konstigt om han känner sig förvirrad.

till och med så att prinsen självmant tecknade att han ville gå och lägga sig redan vid halv sex ikväll. och med tanke på att jag själv inte riktigt har funnit rutinen med två småttingar vilket i sig leder till en relativt hög trötthetsnivå hjälpte självklart min älskade prins i säng. men viktigast av allt....innan john blund gjorde intåg hann vi med gos med filt, välling och pyjamas i soffan.

sicken tur att lillasyster sov igenom hela kvällsproceduren så vi fick all tid tillsammans vi behövde.

vardagspussel på riktigt

2009-05-12T09:16:00.002+02:00

från och med idag är det vardagspussel på riktigt. från att vara hemma heltid både jag och pappa under en månads tid så börjar idag vår vardag. jobb för pappa, lämna-hämta dagis, amma lite därimellan och också hinna packa lite inför flytten på torsdag. riktig vardag kanske det dock inte blir förrän framåt nästa vår då huset förhoppningsvis börjar bli helt klart, men redan framåt hösten hoppas vi på att kunna återvända till älta. innan dess är det dock lägenhet i järla sjö, bröllop, midsommar, semester i småland, teckenläger på västkusten och många härliga gosstunder med prinsen och prinsessan.

calles reaktion på att få en lillasyster har varit större än vi trodde. någonstans hade vi fått för oss att han inte skulle bry sig nämnvärt, men ack så fel vi hade. han vill gärna pussa och klappa, men omedveten om sin styrka blir det lätt nyp och slag istället. han är väl medveten om sin syrra och också att hon tar mammas uppmärksamhet från honom. han kiknar av skratt och glädje när jag sätter mig ner för att bara vara med honom, äta, natta, läsa, leka. ibland känns det svårt att finnas till för båda, men jag hoppas och tror att rutiner kommer allt eftersom. för aldrig vill jag vara otillräcklig för de kungliga tu.

happens vara eller icke vara...

2009-05-11T11:50:00.002+02:00

sitter hemma och väntar på far och son. idag är det hörselkliniken för barn och ungdom som har den äran att träffa prinsen. ett långpass blir det idag med hörselkontroll, avgjutning av nya "happar", läkarkontroll med trolig vaxrensning. jag kan meddela att alla moment denna förmiddag uppskattas inte med värme. framförallt inte vaxrensning. så vi får se vad läkarens dom lyder. troligen ingen större förändring. prinsens hörselnedsättning ser vi inte som ett problem, det är guld att de har upptäckt det så tidigt och vi på så vis kan förebygga det. det handlar ju dock om en mild variant också. det lilla problem som finns kan väl i så fall vara att prinsen själv inte riktigt tycker det är ok att ha något i örat. mycket mer spännande att plocka bort dem, smaka lite på dem och sen kasta dem på de mest underliga ställena. men men... kanske det beteende har växt bort lagom till att han kanske inte behöver sina happar längre :)