ojojoj

ojojoj...jag hade verkligen glömt den där känslan av valross :). men nu är jag där igen och fortfarande en bra bit kvar att gå. på bara en vecka känns det som magen har exploderat i sin storlek och det kan omöjligt vara något fel på harrys tillväxt iaf. eller är det så att man helt plötsligt har tider att passa och människor att anpassa sig till som gör att känslan av sitt eget medvetande blir allt mer tydlig. det är skönt att jobba, skönt att få lite tid för sig själv trots att man är på jobbet.
på jobbet är det fart och fläkt för de flesta, själv försöker jag hitta en roll som passar in på två månaders tid. så mycket har hänt sen sist och jag får anstränga mig för att plocka fram det där som mer och mer visar sig sitta i ryggmärgen. ändå är mycket sig likt. den dagliga räddningen, kaffemaskinen, finns på samma ställe, inkorgen på mailen är sig lik och samma frågeställningar från kollegor och övriga medarbetare består.
sakteliga börjar nog alla vänja sig vid att mitt ansikte dyker upp lite här och var och nu återstår bara att magen stannar lite i tillväxt så jag lyckas ta mig upp på bussen varje morgon för att senare komma hem till det bästa av allt....prinsarna två.