ssssscchyyyyy....

de sover. båda två. sssscchhyyyyy. en inredningstidning. en kaffe. lugn. ro. ssssccchhhyyyyyyyyyyy.

fullt upp

japp...precis så skulle man kunna beskriva våra liv. fullt upp. härligt, hektiskt, tålamodsprövande. det är ju inte för inte alla alltid har sagt, vänta du bara...när ni får barn nummer två, då kommer ni förstå vad det innebär att ha barn. ja, lite så är det väl. fullt upp skulle man kunna säga :). allt går bra. ebban pekar rakt upp på kurvan, 1 kilo plus sen den 26 april. calle har blivit än mer bestämd i sin framtoning skulle man kunna säga. även för honom är det fullt upp med att vara storebror, dagis, träning och utveckling. det rasslar i hans teckenförråd och han har så smått börjat med tvåordsatsmeningar som "ebba äta", "ebba sova", "pappa jobba" "blåser träden". underbart härligt.

mindre underbart är det väl kvällstid framåt middag/sängtid. att en så liten kropp på 12 kilo kan låta så mycket och bestämt visa att han inte tänker ge sig. ska bara inte sova såvida inte mamma eller pappa ligger brevid. ska absolut inte göra någonting som inte faller herrn i smaken. är man två vuxna hemma...lätt som en plätt. är man ensam med en nyfödd skrutta och en äldre arg bror, inte lika lätt. en fas, trots, utveckling, personlighet kalla det vad ni vill. förhoppningsvis går det över med tiden :)

annars känns livet fint. har installerat oss i lägenheten för en tid framöver, känns bra att kunna bo här. husrivningen har tagit sin början och ser numera ut som en krigsplats med grävskopor, tomma fönster, sten och jord för att snart övergå i en tomt utan hus för att till sist ta form till vårt alldeles egna fina hus. en bra tid framöver, men iaf.

snart är det hämtning på dagis igen. ser fram emot och höra vad dagen har gett både personal och calle. sjukgymnast och logoped ska gästa dagis idag med tips och träningsscheman. underbara tjejer som kommer dit bara för vår finaste calles skull. längtar efter min prins trots alla bestämdheter.

bror min

min finaste bror kommer ikväll. tillsammans med hans vackra fru såklart. ska bli så mysigt att få träffas, prata, kivas och bara vara. det är alldeles för sällan som vi ses då vardagen är full för oss båda. att det även är nästan 50 mil mellan oss gör ju inte saken lättare, inte så att man stannar för en spontanfika som jag så gärna hade önskat att vi kunde. men nu ska inga tårar fällas över det, istället ska vi njuta av sista helgen i huset tillsammans med världens finaste bror och hans fina sara. ska även passa på att fira hans 35-årsdag, trots att han inte tycker om att fylla år. lite champagne kan nog locka även denne man till lite firande :).

en jobbig dag

dagen idag har varit arbetsam för prinsen. efter att förra veckan trillat dit för trolig tredagarsfeber så blev det knappt några dagar på svanen för hans del. och innan dess var det valborgsledighet så pausen från förskolan har hållt i sig ett tag. kanske var det det som gjorde att förmiddagen idag kantades av tårar mest hela tiden. efter lite sömn blev det dock bättre, men det gick inte att ta miste på hans glädje när mamma kom för hämtning i eftermiddag. det gör ont i hjärtat och veta att tårar har trillat hos prinsen, kanske en känsla av övergivenhet och ensamhet fanns hos honom. det är ju så mycket som händer i prinsens liv just nu. inte minst den nya rollen som storebror, ny miljö på dagis och packning med analkande flytt med familjen. inte konstigt om han känner sig förvirrad.

till och med så att prinsen självmant tecknade att han ville gå och lägga sig redan vid halv sex ikväll. och med tanke på att jag själv inte riktigt har funnit rutinen med två småttingar vilket i sig leder till en relativt hög trötthetsnivå hjälpte självklart min älskade prins i säng. men viktigast av allt....innan john blund gjorde intåg hann vi med gos med filt, välling och pyjamas i soffan.

sicken tur att lillasyster sov igenom hela kvällsproceduren så vi fick all tid tillsammans vi behövde.

vardagspussel på riktigt

från och med idag är det vardagspussel på riktigt. från att vara hemma heltid både jag och pappa under en månads tid så börjar idag vår vardag. jobb för pappa, lämna-hämta dagis, amma lite därimellan och också hinna packa lite inför flytten på torsdag. riktig vardag kanske det dock inte blir förrän framåt nästa vår då huset förhoppningsvis börjar bli helt klart, men redan framåt hösten hoppas vi på att kunna återvända till älta. innan dess är det dock lägenhet i järla sjö, bröllop, midsommar, semester i småland, teckenläger på västkusten och många härliga gosstunder med prinsen och prinsessan.

calles reaktion på att få en lillasyster har varit större än vi trodde. någonstans hade vi fått för oss att han inte skulle bry sig nämnvärt, men ack så fel vi hade. han vill gärna pussa och klappa, men omedveten om sin styrka blir det lätt nyp och slag istället. han är väl medveten om sin syrra och också att hon tar mammas uppmärksamhet från honom. han kiknar av skratt och glädje när jag sätter mig ner för att bara vara med honom, äta, natta, läsa, leka. ibland känns det svårt att finnas till för båda, men jag hoppas och tror att rutiner kommer allt eftersom. för aldrig vill jag vara otillräcklig för de kungliga tu.

happens vara eller icke vara...

sitter hemma och väntar på far och son. idag är det hörselkliniken för barn och ungdom som har den äran att träffa prinsen. ett långpass blir det idag med hörselkontroll, avgjutning av nya "happar", läkarkontroll med trolig vaxrensning. jag kan meddela att alla moment denna förmiddag uppskattas inte med värme. framförallt inte vaxrensning. så vi får se vad läkarens dom lyder. troligen ingen större förändring. prinsens hörselnedsättning ser vi inte som ett problem, det är guld att de har upptäckt det så tidigt och vi på så vis kan förebygga det. det handlar ju dock om en mild variant också. det lilla problem som finns kan väl i så fall vara att prinsen själv inte riktigt tycker det är ok att ha något i örat. mycket mer spännande att plocka bort dem, smaka lite på dem och sen kasta dem på de mest underliga ställena. men men... kanske det beteende har växt bort lagom till att han kanske inte behöver sina happar längre :)

skillnader

när calle var nyfödd så stormade känslolivet på många sätt och vis. man pratade mycket om ds, reflekterade över ds i varje litet samtal man hade om calle och ibland kunde det kännas som om han var lika med sin diagnos. idag vet vi så mycket bättre och mer, självklart finns det inget likamedstecken mellan calle och ds. calle är calle. inget annat.
nu när ebba kom till oss så är inte tankesteget så långt bort tillbaka i tiden 21 månader. saker och ting kommer tillbaka och jag blir allt mer medveten om vad som faktiskt skiljde sig ganska mycket med calle jämfört med ebba. calle är ju vår första prins så självklart hade vi inget att jämföra med, allt var normalt för oss då. nu kan jag mer förstå vad de flesta andra föräldrar går igenom när de får barn, nog skiljer det sig ialla fall, men ändå. oj, vilken skillnad kan jag bara säga.

en sak jag minns från calles spädbarnsår är att jag alltid var osäker på om andra människor såg att han hade downs syndrom på hans utseende. själv tyckte jag att det var lite otydligt och att han såg ut som de flesta andra ungar :) ja, jag ger mig själv en klapp på axeln. min övertygelse gällande det var så stark då. nu när jag ser tillbaka på foton från de första månaderna så ser jag kanske mer än någon annan hans unika drag och jag blir fascinerad över hur förblindad jag var. den enda slutsatsen jag kan dra är att man blir allt visare av erfarenhet och perspektiv på sin saker och ting. tänk vad vis jag ska vara när jag blir pensionär :).

de senaste elva dagarna har nog även gjort mig mer medveten om att calle har ds. det kan ju låta konstigt, men det är nog återigen de stora skillnaderna som gör det. det i sin tur gör att man tänker mer på calle, hans liv och framtid. skillnaden i den tanken idag mot när han var nyfödd är att idag tänker jag på framtiden med glädje och ljus. vi är så nyfikna på vad denne lille prins kommer vilja göra och hur han kommer utvecklas. sjävklart finns det stunder av oro och rädsla också, men inte mer än vad det kommer finnas med ebba. oro för olika saker kanske, men i slutändan är det väl det vi föräldrar gör. oroa oss och älskar våra barn.

mina finaste

kalas med mycket kärlek

jag brukar ju säga att calle har fått äran att inneha den där extra kärlekskromosomen. full av kärlek som han vill visa för sin omvärld. eftermiddagen tillbringade vi ute i solen där vi fick ta del av lite extra mycket kärlek. firandes en prinsessa på tre år fyllda. bland gästerna fanns det många extra kärlekskromosomer och det fullkomligt exploderar av kramar, pussar och kärleksförklaringar bland kakor, bullar och tårtor. avlöst med tårar, knuffar och egna viljor. precis som ett helt vanligt 3-årskalas med andra ord. men visst är det underbart med den där extra kärleken som ingen lyckas gömma utan som helt enkelt sprudlar ut till oss alla. massvis med kärlek att stoppa i hjärtat mitt.