tisdag 27 maj 2008

host host host

det blev eurovisionfest på avd. 70 plastmadrass, men lika bra var det. alltid skönt att vara på rätt ställe när det behövs. vi hade faktiskt en riktigt mysig kväll trots att vi var omgivna av södersjukhusets inte alltför gemytliga lokaler. i söndags fick vi dock komma hem och borta bra men hemma bäst är ju ett ordspråk som stämmer mer än väl. det är fortfarande väldigt hostigt, slemigt och pipigt, men med god aptit och ett glatt humör vilket är det viktiga såklart. jag har aldrig blivit så väl bekant med uttrycket allmäntillståndet, det är och kommer så alltid vara inmatat i sinnet.

det är ju inte alltid man tänker på att packa med sig kameran när man tar taxin till akuten så det fick bli en suddig bild med mobilen. jag vet inte hur ni sover, men calle sover gärna så här :) iaf om han får välja.
denna vecka skulle varit kantad av flyg ner till småland, besök och bus med gamla vänner och kram o gos med mormor, morfar, farmor och farfar. vi får dock göra allt det längre fram i sommar då vi helt enkelt fokuserar på att bli helt friska tills på måndag. då tar vi istället den där taxin till ki i huddinge för att operera polyper och halsmandlar. jag hoppas det kommer ske då calle förhoppningsvis kommer slippa iaf en liten del av sina förkylningsproblem. det går ju dock inte att operera om det fortfarande är hostigt, slemigt och pipigt. så nu hoppas vi på friskare vindar över sjöstaden.

fredag 23 maj 2008

man vänjer sig aldrig

idag bar det iväg igen till sös akutmottagning för barn. det är konstigt, man vänjer sig aldrig. det är något som händer inom mig när jag kommer till sjukhus numera. innan calle kom till oss så hade jag inga som helst problem med det, men nu är det förknippat med så mycket mer känslor på ett personligt plan. natten till idag intog febern sitt näste hos lillprinsen och i takt med den även hostan och pang så kom astman som ett brev på posten. man väntar alltid in i det sista, för man hoppas ju alltid att det vänder av sig själv. samtidigt har vi börjat lära oss vilka ljud och symtom vi ska gå efter.

efter en taxitur till sös så var det inhalation av diverse mediciner, medans en trött calle försökte bemästra febern och dess trötthet. lyckligtvis verkar det redan ha vänt, men minst en natt på sjukan fick det bli med inhalationer regelbundet under natten. inatt är det pappa i familjen som får njuta av den fantastiskt sköna plastmadrassen på avd. 70 medans calle snusar i sängen brevid med sin filt och sitt lejon.

jag hoppas och tror att man börjar bli så van vid hans förkylningsastma att man numera åker in i tid och lyckas häva det innan det blir för illa, snart är man specialist på allt vad som har med luftvägar, rossel, slem och pip att göra. men trots mer kunskap och säkerhet i ämnet så försvinner aldrig oron när ens lille prins slutar skrattar och tvingas fokusera på att hämta syre. det svider, bultar och krampar i hjärtat när man egentligen bara vill ha honom skrattande och sjungande i knät. jag vet att det finns så många familjer som kämpar med så mycket värre saker hos sina barn där ute och jag har all respekt för det, trots det så finns det inget värre än när just min prins blir sjuk.

jag vet inte, men jag hoppas att vi kan få delta i morgondagens eurovisionfest hemma från soffan, om inte så gör vi det tillsammans med sös underbara syrror på en knarrande plastmadrass på avd. 70. :)

onsdag 21 maj 2008

utmanad

grodans mamma har utmanat mig i att minnas tillbaka 10 år. eftersom jag är nostalgiskt lagd så antar jag mer än gärna utmaningen.

vad gjorde jag för 10 år sedan?

för tio år sedan var jag upp över öronen kär i min man, ingen förstod nog att det skulle bli han och jag, allra minst vi själva. en månad innan studentmössan flög av var vi två på samma ställe i samma stund och på den vägen är det. med tanke på att vi påbörjade vårt tillsammans med att spendera tillvaron i varsin världsdel det första året så måste kärleken redan då varit oerhört stark. om känslor kan flytta berg så hade vi nog gjort det då. vi har fortfarande svårt att prata om det avskedet vi tog då. hugg i magen, kniv i hjärtat, sår i själen...tror inget kan beskriva det till fullo. men inget ont utan att det har något gott med sig, vi fixade det med hjälp att dåtidens explosiva teleavtal, många många tusenlappar höll lågan igång över telefon. men så här i efterhand...visst var det värt det :). märker att detta mer blir en resumé över hur jag träffade min man, men det var ju faktiskt det som tog sin form i mitt liv för tio år sedan. efter ett år på andra sidan atlanten fick äntligen börja bygga på det som idag känns oövervinnerligt, vår kärlek till varandra.

5 måsten att göra imorgon

hmmm.... svårt... har inga måsten mer än att lämna in vagnen på lagning...måste kännas oerhört intressant för er läsare att veta. för övrigt är mitt enda uppdrag under dagen att bara vara med calle och det är ju verkligen inget måste :)

dåliga egenskaper

har inga :) :)....jo tyvärr är det väl så att även jag besitter en del dåliga sidor. frågade min man och hans svar var att jag älskar att sova, vilket bidrar till att jag är ett fruktansvärt tråkigt resesällskap då jag sover i tid och otid. jag har heller inte den självdisciplinen som jag önskar att jag hade, egentligen i alldeles för många sammahang. det finns säkert många många fler dåliga egenskaper att nämna, men jag låter du som läsare skaffa er en egen uppfattning vad gäller den saken istället.

5 platser där jag bott

älghult, en småländsk by där det luktar gott av nyklippt gräs och kogödsel på vägen

växjö, som 17-åring tog jag min första natt i egen lya.

boston, aupair ett år i världens underbaraste familj som idag är goda vänner till familjen

bromma, vår första gemensamma investering. en lya för två med spegelvägg, pizzavalv och takfläkt...känn på den. lyckligtvis gjorde vi om det till vårt alldeles egna lilla näste.

hammarby sjöstad, idag finns vi här. närheten till både vatten, natur och city. allt man behöver för vårt vardagspussel.

5 jobb som jag haft

aupair... ett underbart år i mitt liv

kassörska på rimi... inte lika underbar sysselsättning

skötare på rättspsyk... galen tillställning

behandlare inom missbrukstvångsvård.... usch, fy och blä... inte min grej

beteendevetare på mando (behandling av ätsjukdomar)...världens bästa kollegor


4 personer jag vill veta mer om

adventure-life-vida, tjejerna två, kecka och en till som känner sig manad :)

måndag 19 maj 2008

små måsten i vardagen

för att vårt vardagspussel ska gå ihop överhuvudtaget så finns det små saker i livet som gör det så mycket enklare. såklart är det så att det viktigaste är att man har varandra, men det går ju aldrig att sticka under stol med att ibland kliver den sanna materialisten fram och njuter i stora drag av 7-11 kaffe, korgar med hjul på konsum och signalhornet på spårvagnen.

vad hade vi gjort utan de små tingen? förmodligen är det så att vi hade bott i den där timmrade stugan någonstans bland träden, plockat äpplen från träden och hämtat vatten i brunnen. kanske hade vi varit lyckligare på det viset, men så skönt att man inte kan sia i varken dåtid eller framtid. jag inbillar mig iallafall att det inom mig tänds ett litet glädjehopp varje gång jag får ha det riktigt skönt och bekvämt runt omkring mig. livet är ju till för att njutas så varför inte just på mitt sätt :)

den allra största glädjen är ju dock tillsammans med calle som nu för tiden skrattar mest hela tiden. två små tänder sticker upp i
hans dagliga smile och hjärtat blir alldeles varmt inom mig. ibland kan jag stå stilla vid hans säng och bara se när han sover. i mina ögon finns det inget mer fridfullt än att gå in i ett rum där ett barn sover. kanske är det för att de är så fulla av liv i varje vaken stund och där ligger de bara och samlar krafter för ännu ett äventyr. ja underbart är det ialla fall.


bjuder till sist på lite foton på prinsen som gör min dag varje dag.










söndag 18 maj 2008

vardagspussel på kartan

numera finns även vardagspussel med på kartan!
http://bloggkartan.se/registrera/22023/soedermalm/

eventuella bloggare som läser detta, glöm ej registrering av just er blogg!

berikande värld

nu börjar man sakteliga utforska bloggvärlden utanför sin egen och till min glädje finner jag så många underbara bloggare som ger av sig själva och sina familjer. orden som noga vägs i varje text är något som berikar både min och andras världar. någonstans hoppas jag såklart att även mina ord ska få någon att skratta, gråta eller ge upphov till frågor, funderingar och åsikter. jag kan inte låta bli att dras med i olika känslostormar när jag läser om alla de barn som gett upphov till en alldeles speciell bloggvärld. abbe med sitt smittande skratt, elsa som covergirl och linnéa på cirkus :). det finns så otaligt många fler och jag finner mig själv allt mer ofta sittandes framför skärmen för att helt enkelt berika min och min familjs värld.
så många tusen tack till alla bloggare där ute och fortsätt och låt tangetbordet glöda!

fredag 16 maj 2008

skratt skratt skratt

ett gott skratt förlänger livet sägs det ju. om det stämmer så kommer calle bli långt över hundra. jag var bara tvungen att dela med mig av denna sekvensen :)

torsdag 15 maj 2008

vänner i vått och torrt

jag läste av en annan bloggare att det är i svåra situationer i livet som vid sjukdomsbesked och andra tuffa besked som man upptäcker vilka som är ens riktiga vänner. det fick mig att tänka tillbaka på när calle kom till oss. jag kan minnas att en del av vår oro bestod i...vad kommer våra vänner säga, tycker de att detta är svårt att hantera, försvinner de nu?? i samma stund som vi fick misstankar om att calle hade downs så skickade vi ut ett sms till alla nära och kära där vi berättade att världens finaste calle hade kommit och även att han troligtvis hade downs syndrom. det gensvaret av telefonsamtal, sms och senare besök som vi fick kunde vi aldrig drömma om.

under flera veckor hade vi så många besök och det var guld värt, det var både min och marcus terapi över att få prata om vad som hänt, om och om igen. alla frågor, gensvar och intressanta inblickar gav och ger oss så mycket och det är helt klart så att vi nog har världens finaste vänkrets. vad skulle vi göra utan er.

så detta inlägg vill jag helt och hållet tillägna alla våra vänner för att ni är ni och ni finns där i vått och torrt. samtidigt vill jag skicka en kram till micke som gav mig inspiration till denna text. ibland påverkar man människor utan att man har en aning. ta hand om dig och kämpa på!

när jag ser dessa bilder så undrar jag ännu mer....hur kunde vi vara ledsna när han kom :)

tisdag 13 maj 2008

grattiskramar i luften


grattis grattis grattiskramar i luften till min käre bror nere i smålandia. en bror som helt enkelt är världsbäst på att vara just bror. här tillsammans med vildingarna men ack så underbara anton och filippa. hoppas du min käre bror får en fantastisk dag!! saknar er alla konstant, alltid, förjämnan och alla andra synonymer som passar in :).

passar även på att skicka en bamsekram till kära farfar som också han firar stort. hela 92 år idag. njut av kaffe, smörgåstårta och nära och kära. vi i sthlm tänker på dig och grattar stort.

onsdag 7 maj 2008

tittut

en förmiddag varannan vecka är jag och calle på tittut. en liten oas som betyder mycket i vårt vardagspussel. idag var det dags igen. att få spela på trumman, sjunga sånger, äta frallor och burkmat och prata strunt. ja, egentligen som på vilken öppna förskola som helst. det som är alldeles unikt med tittut är att alla barnen har glädjen att inneha den där extra kärlekskromosomen. mellan sex månader upp till dryga året är de stora personligheterna i gruppen som träffas och som jag brukar säga... i den "vanliga" mammagruppen pratar vi ofta blöjor, barnmat, sömn och allt annat som hör mammalivet till. det sköna med tittut är att man får träffas och bara prata blöjor, barnmat, sömn och allt annat som hör vardagen till :). med andra ord det skiljer sig inte alls, mer än att vi alla en gång har fått precis samma besked i ett sårbart ögonblick. "ert barn har downs syndrom".


elisabeth och nina är två av fyra eldsjälar som driver denna fantastiska verksamhet för familjer med barn med downs. en guldgruva för att byta tankar, frågor och erfarenheter. ingen behöver förklara detaljerna för alla vet. jag är så tacksam över att bo i sthlm där vi får förmånen att träffa dessa människor och ta del av alla de möjligheter som finns här. andra delar av landet har säkert bra tillgång till saker och ting också, men det känns som vi kör rolls roysen i det fallet.


vad händer när man får det där beskedet då? ja, efter att ha lyssnat och pratat med andra kan jag säga att reaktionerna skiljer sig från att allt blir nattsvart en lång tid till direkt lycka över beskedet. jag och marcus befann oss nog någonstans mittemellan då den första veckan var oerhört jobbig, men eftersom vi är en "pratande" familj så pratade vi nog bort det ganska snabbt och övergången till lycka var total. det är så skönt dock och få ta del av andras berättelser, där inget är rätt eller fel. det är en livslång process och man går hela tiden genom nya funderingar, beslut och frågor, men inget är så krävande, stormande och osäkert som det första beskedet.


tänk att det hela tiden har funnits en hel värld som man aldrig någonsin var medveten om innan calle kom till oss. helt klart är det så att han tyckte vi var lite okunniga inom vissa områden och ville dela med sig av denna helt fantastiska värld, tror ni inte det? :) skämt å sido så finns det så många underbara människor som vi hade gått miste om om inte calle hade haft downs och i detta ögonblick så sårar det att tänka så.

jag skulle kunna fortsätta och skriva om detta intill småtimmarna, men jag sparar mig till ett annat tillfälle. idag vill jag mest tacka tittut med sina vänliga själar, mammor, pappor och allra mest alla skrattande barn för att ni finns.


avslutar med en glad prins

tisdag 6 maj 2008

läsa läsa bok bok bok

antingen är det jag som börjar bli gammal eller är det så att jag tagit ett steg in i kultureliten på riktigt. idag gjorde jag om min kära vän maria entré i bokcirklarnas top of the line. tillsammans med fyra andra läsgóa damer träffades vi över ett glas rött med tilltugg för att diskutera boken som tagit vår uppmärksamhet de senaste veckorna. en tragisk, mörk, obehaglig men ack så fascinerande bok. ni är säkert många som redan läst den, men för er som inte gjort det har ni något att vänta. flyga drake som även gått upp på film den senaste tiden är numera en del av mitt långtidsminne och jag blir alltid lika uppmärksam på hur något så otäckt kan göra mig fortsatt intresserad av att vända blad. antingen är den min mörka sida som talar eller helt enkelt mitt intresse i ordets makt kombinerat med människans öde, på gott och ont.

att läsa tillhör livets sköna stunder enligt mig vilket är något jag vill och kommer dela med mig av till calle och hans framtida bröder och systrar. gåvan att få ta del av en historia där man får lägga in sina egna bilder och min alldeles egna tolkning är guld värt, oavsett om det handlar om gröna kaniner eller talibanernas regim i afghanistan. jag hörde för en tid sedan en historia om en pojke som hade downs syndrom. denna pojke älskade att skriva och skrev således av andra böcker ord för ord. i hans värld blev han på så sätt en världsberömd författare, för det var ju faktiskt han som skrivit böckerna. som sagt...ordets makt kan ge oss så mycket och återigen, det är min egen tolkning som betyder något för just mig. så mitt råd till alla er som läser dagens vardagspussel...låt inte böckerna skräpa i hyllan...läs läs läs!!!

måndag 5 maj 2008

en vanlig middag

en vanlig middag hos familjen glantz. varför inte äta allt som går att äta.

underbara helger

ingen kan väl tro att denna bild finner man intill E18 där rösten måste höjas om man överhuvudtaget ska göra sig hörd. kanske dumt av mig att berätta, men så ligger det till. ska väl tillägga att det finns många fina ställen i sthlm där man slipper detta scenario, men just i denna stund råkade jag befinna mig här och man behöver ju bara titta åt ett håll så blir man lycklig över att våren verkar ha stannat på riktigt.

redan är valborg, 1 maj, kristi flygare och allt vad det nu var i helgen över. jag tycker alltid det är trist när helgerna tar slut och vardagen knackar på dörren, samtidigt är det ju vardagen man lever för. inget vi behöver analysera mera, men iaf. helgen som var var alldeles alldeles underbar. jag tror minsann att det var första gången på snart ett år som marcus och jag tog en kväll, natt och morgon för oss själva. med middag på melker anderssons grill och boende på benny anderssons rival fick vi vårda kärleken lite extra. morgonen efter bestod dock i längtan efter calle så redan på förmiddagen hade vi han i våra armar igen. han hade vänligt men bestämt gjort jennie och robin medvetna om att morgonstund har guld i mun :)






övriga delar av helgen var också mycket underbara, med middag i goda vänners lag, inköp av balkongblomster, luncher utomhus och mycket annat som förgyller livet. det enda som svider är att man aldrig hinner träffa alla nära o kära som man önskar. helgerna har en tendens att fullbokas och om det vore omröstning i förlängning av årets alla dagar är jag den första att rösta ja.