tittut

en förmiddag varannan vecka är jag och calle på tittut. en liten oas som betyder mycket i vårt vardagspussel. idag var det dags igen. att få spela på trumman, sjunga sånger, äta frallor och burkmat och prata strunt. ja, egentligen som på vilken öppna förskola som helst. det som är alldeles unikt med tittut är att alla barnen har glädjen att inneha den där extra kärlekskromosomen. mellan sex månader upp till dryga året är de stora personligheterna i gruppen som träffas och som jag brukar säga... i den "vanliga" mammagruppen pratar vi ofta blöjor, barnmat, sömn och allt annat som hör mammalivet till. det sköna med tittut är att man får träffas och bara prata blöjor, barnmat, sömn och allt annat som hör vardagen till :). med andra ord det skiljer sig inte alls, mer än att vi alla en gång har fått precis samma besked i ett sårbart ögonblick. "ert barn har downs syndrom".


elisabeth och nina är två av fyra eldsjälar som driver denna fantastiska verksamhet för familjer med barn med downs. en guldgruva för att byta tankar, frågor och erfarenheter. ingen behöver förklara detaljerna för alla vet. jag är så tacksam över att bo i sthlm där vi får förmånen att träffa dessa människor och ta del av alla de möjligheter som finns här. andra delar av landet har säkert bra tillgång till saker och ting också, men det känns som vi kör rolls roysen i det fallet.


vad händer när man får det där beskedet då? ja, efter att ha lyssnat och pratat med andra kan jag säga att reaktionerna skiljer sig från att allt blir nattsvart en lång tid till direkt lycka över beskedet. jag och marcus befann oss nog någonstans mittemellan då den första veckan var oerhört jobbig, men eftersom vi är en "pratande" familj så pratade vi nog bort det ganska snabbt och övergången till lycka var total. det är så skönt dock och få ta del av andras berättelser, där inget är rätt eller fel. det är en livslång process och man går hela tiden genom nya funderingar, beslut och frågor, men inget är så krävande, stormande och osäkert som det första beskedet.


tänk att det hela tiden har funnits en hel värld som man aldrig någonsin var medveten om innan calle kom till oss. helt klart är det så att han tyckte vi var lite okunniga inom vissa områden och ville dela med sig av denna helt fantastiska värld, tror ni inte det? :) skämt å sido så finns det så många underbara människor som vi hade gått miste om om inte calle hade haft downs och i detta ögonblick så sårar det att tänka så.

jag skulle kunna fortsätta och skriva om detta intill småtimmarna, men jag sparar mig till ett annat tillfälle. idag vill jag mest tacka tittut med sina vänliga själar, mammor, pappor och allra mest alla skrattande barn för att ni finns.


avslutar med en glad prins