lördag 30 januari 2010

musikalitet

musikaliteten frodas framför elpianot. de fullkomligt älskar musik båda två och de flesta timmarna på dygnet strömmar toner av mora träsk, sångfavoriter eller varför inte spotify ur högtalarna. oavsett vilka rytmer som hörs så har både calle och ebban dem i kroppen. man kan inte annat än le.

vackert

visst är det vackert med snö. hur kallt och frostigt den än är så föredrar jag ju detta framför grått, regn och dis. det får gärna ligga kvar hela februari för att sedan smälta bort i den gassande vårsolen framåt mars månad. passar ju bra att få flytta med våren i huset när det snart är dags.








torsdag 28 januari 2010

en till i familjen...

nej, inte så som ni tror. det finns INTE en harry i magen. inte ännu på några år :). men visst har vi fått en familjemedlem till, iaf lite. det är så jag hoppas vår fina barnvaktstjej känner sig med tiden. även om hon inte bor och lever med oss så tar hon hand om det finaste vi har, prinsen och prinsessan.

tänk att det faktiskt fanns någon som gick igenom censuren, det var jag tveksam till, men så klev hon innanför dörrarna och barnen skrattade med hela ansiktet. det avgjorde saken kan man säga.

hon kommer rädda många av mina dagar och bistå till att jag får påbörja den resa jag så länge sett fram emot. i februari börjar jag resan mot terapeut, det är iaf mitt mål i dagsläget sen får vi se om jag nöjer mig med hälften, men visst hoppas jag en dag på diplomet i min hand som färdig terapeut. först om fyra år kan det bli verklighet och under tiden ska jag uppleva, analysera, stoltsera och mycket mycket mer.

tack vare rara frida så kan det bli verklighet. det känns mer än bra.

måndag 25 januari 2010

det börjar närma sig...

ett datum är satt... eller nästan iaf. den 23 mars kommer vår käre hyresvärd hem från thailand och då måste det vara utflyttat och inflyttat för vår del. kort om tid...ja kanske, jag kan och vet inte så mycket, men visst borde det gå. tänk att få flytta in, hade nästan slutat tro på det, men nu börjar vi helt klart se ljuset i tunneln. underbart minst sagt.

det var länge sen jag bjöd på lite bilder så här kommer ett potpurri....






























torsdag 21 januari 2010

mmm...

när det vankas mat kommer calle alltid ut i köket, tecknar äta, säger äta, tecknar gott efterföljt av ett långt mmmmmm.... det är härligt att se och höra. han njuter verkligen så länge han får lagad mat. allt annat är bortkastat med tid. inga bullar, kakor, glass, saft, smörgås...bara all sorts mat, yoggi, risifrutti. bra är väl det i och för sig, han kommer säkert ha en massa tid att äta godsaker under livets gång. smörgås smakar tydligen bra på dagis men inte hemma....den mannen den mannen.

nu har ebban börjat härma ordet äta efterföljt av mmm....först trodde jag det var slumpen, men efter flera dagars mmmm:ande i samband med maten så är jag nu säker på att hon tagit efter sin bror mer än väl.

så nu har vi precis mmm:at och matsmältningen sker till mora träsk på högsta volym.

klockrent köp

hittade bästa köpet till calle idag. en t-shirt med texten... "little man big attitude". passar klockrent :)

tisdag 19 januari 2010

upptäckarglädje

viljan att upptäcka är stor hos calle. de första stegen på egen hand lät ju vänta på sig till i höstas då han äntligen vågade släppa lillfingret. efter det har han älskat varje stund av gåträning och idag till och med springer han. dagisfröken berättar med glädje hur han numera står upp och dansar på rytmiken. att han har rytmen i kroppen, det har vi vetat länge och att han nu kan uttrycka sin kärlek för den allt tydligare känns ju såklart fantastiskt. är jag själv osäker på takten låter jag bara blicken falla på calle så har han för länge sen fångat den.

att upptäcka nya saker allt eftersom sporrar verkligen calle nu. efter att länge ha fokuserat på motoriken verkar det som han nu kan lägga energin på kommunikationen. allt fler ord poppar upp och även om det kanske bara är jag och marcus som förstår många av dem så märker vi tydligt att han har viljan till att göra sig förstådd även med orden. sen tecknar han såklart och det gör han alltid, hela tiden.

att hans armar och händer har ökat sin räckvidd med fyrdubbelt får vi också erfara mer än väl. glöm aldrig vikten av att ta den obligatoriska rundan till diskmaskinen för att öppna stänga den, öppna stänga soppskåpet, öppna stänga alla lådor, spegla sig lite i ugnsluckan, fingra på spisknapparna, dra ut toalettrullen i sin fulla längd, kolla så alla handdukar verkligen vara ordentligt vikta i badrumsskåpet, känna hur mjuk o fin platt-tv´n är, slå lite med fjärrkontrollen i bordet och dra lite i fönsterlamporna från ståläge i soffan. detta måste såklart genomföras många många gånger varje dag. men vad gör väl det, tänk vad han lär sig i sin upptäckarglädje på alla delmål därimellan :)

söndag 17 januari 2010

självklart kommer tanken ibland...

det vore att ljuga annars. självklart kommer tanken ibland om vem calle hade varit om han inte fötts med diagnosen down syndrom. vad hade han varit för liten kille? hade han pratat massvis nu, hade han sprungit omkring över stock och sten, hade han frågat och frågat och frågat för att hela tiden lära sig? det finns många tankar som handlar om den lille kille som aldrig har funnits. det skär och sliter i hjärtat varje gång jag tänker så. fast jag med logiken vet att sådana tankar är helt ok så är det smärtsamma tankar som jag måste acceptera att de finns.

det handlar ju såklart inte om kärleken till calle. det kanske handlar om kärleken till ett barn vi inte fick. man måste ha rättigheten att sörja det barn vi inte fick. det är en vikt av guld. utan att lägga någon skuld eller skam i det. innan calle började på dagis var jag ganska skyddad från dessa tankar. kanske var jag helt uppslukad av honom ändå. nu kommer vi inte ifrån att hans jämnåriga springer ifrån honom i deras utveckling och i synnerhet efter att ebban kom till oss. då blir allt så tydligt och konkret.

jag älskar min prins. inte mer än ebban, men på ett annat sätt. med bestämdhet kommer jag aldrig någonsin tvivla på den kärleken heller aldrig vara ledsen för att vi får känna den kärleken, uppleva den kontakten och få ta del av allt som tar en plats i våra liv tack vare calle. calle är vår stolthet, helt klart. men samtidigt låter jag tankarna komma numera och processen att bli vän med dem är helt ok.

torsdag 14 januari 2010

tack vare calle

det var en man som sa till oss... " i nästan hela mitt liv ända sedan jag var barn har min värsta mardröm varit att få ett barn med down syndrom. varför? det vet jag inte, finns ingen orsak, bara en känsla. det har varit en så stor farhåga att jag även dragit mig för att ta beslutet att försöka få egna barn. men.... så träffade jag calle för första gången för drygt ett år sedan och samma stund som vårt möte försvann alla mina rädslor, som bortblåsta. det finns inte längre någon mardröm. tack vare calle"

det var en kvinna som väntade sitt första barn som sa till oss.... "förr har jag alltid sagt att den dagen jag blir gravid så ska jag göra alla tänkbara tester på fostret. varför? rädsla antar jag. sen träffade jag er och lyssnade till era varma ord om calle, ert liv med calle. nu är jag gravid och har inte gjort ett enda test. mitt barn är välkommet oavsett. tack vare calle"

så mycket känslor, kunskap och lugn. allt tack vare vår calle.

tisdag 12 januari 2010

vardag

åter efter en välbehövlig bloggpaus. tycker att de där pauserna från bloggandet har börjat blir mer och mer frekventa och tanken har funnits på att lägga ner bloggen. den startade ju en gång i tiden för att ventilera, informera och engagera. det känns lite som att behovet av att ventilera är på väg bort men någonstans i maggropen känns det sorgligt att sluta. livet förändras ju konstant så vem vet, det dyker säkert upp nya saker som behöver få komma på print. jag fortsätter iallafall för nu...så....nu är beslutet taget.

vardagen är åter hos familjen glantz. jag njuter av fulla drag och jag tror resten av familjen gör detsamma. mannen på nya jobbet, prinsen på dagis, ebban med fokus på att ta sig framåt och jag...jag bara ser fram emot vad denna vår skall komma med. det börjar hända grejer vilket gör mig lugn. alla som känner mig vet att något alltid måste vara på gång, ett liv utan projekt har jag för länge sedan vant mig av med. stora som små spelar ingen roll, men projekten har kommit för att stanna i mitt liv. det känns bra.