söndag 17 januari 2010

självklart kommer tanken ibland...

det vore att ljuga annars. självklart kommer tanken ibland om vem calle hade varit om han inte fötts med diagnosen down syndrom. vad hade han varit för liten kille? hade han pratat massvis nu, hade han sprungit omkring över stock och sten, hade han frågat och frågat och frågat för att hela tiden lära sig? det finns många tankar som handlar om den lille kille som aldrig har funnits. det skär och sliter i hjärtat varje gång jag tänker så. fast jag med logiken vet att sådana tankar är helt ok så är det smärtsamma tankar som jag måste acceptera att de finns.

det handlar ju såklart inte om kärleken till calle. det kanske handlar om kärleken till ett barn vi inte fick. man måste ha rättigheten att sörja det barn vi inte fick. det är en vikt av guld. utan att lägga någon skuld eller skam i det. innan calle började på dagis var jag ganska skyddad från dessa tankar. kanske var jag helt uppslukad av honom ändå. nu kommer vi inte ifrån att hans jämnåriga springer ifrån honom i deras utveckling och i synnerhet efter att ebban kom till oss. då blir allt så tydligt och konkret.

jag älskar min prins. inte mer än ebban, men på ett annat sätt. med bestämdhet kommer jag aldrig någonsin tvivla på den kärleken heller aldrig vara ledsen för att vi får känna den kärleken, uppleva den kontakten och få ta del av allt som tar en plats i våra liv tack vare calle. calle är vår stolthet, helt klart. men samtidigt låter jag tankarna komma numera och processen att bli vän med dem är helt ok.

3 kommentarer:

Honungspojkens mamma sa...

Vad fint du skriver. De där tankarna känner jag så väl igen... Och jag tror att de måste få finnas där bland allt annat.


Kram

Vida sa...

Ett så klokt och fint inlägg. Jag tror du har så rätt i att sorgen måste få vara en del av processen precis som glädjen. Du har ett mycket fint hjärta, var rädd om det.

Kramar

Kecka sa...

Vad fint skrivet!!