igår kom beskedet

igår fick vi beskedet om calles små öron. det visar sig att han troligtvis har vätska bakom trumhinnan som gör att han inte snappar upp de svaga ljuden. när någon talar tyst eller otydligt. detta kan göra att han får svårare att lära sig tala rätt och därför ska han nu få två små hörapparater. en på varje öra.
hur reagerar jag vid ett sånt besked. ja, först med en massa massa tårar. vad tårarna står för kan jag inte svara på, mest tror jag det handlar om att han får vara med om så mycket. massa saker som små barn inte ska behöva vara med om. men efter en halv dag har beskedet sjunkit in och egentligen tycker jag det är bra. super att de upptäcker det så tidigt och kan åtgärda det. det är värre om det kanske gått ett år till och språkutvecklingen tagit ännu mer fart. självklart ska han få all hjälp som finns för att senare kunna lära sig och snicksnacka som vi andra. det kommer desutom växa bort så i fem-sex års ålder ska han troligtvis inte behöva dem längre. så när tonåren kommer med andra bekymmer som finns i en tonårings hjärta är nog hörisarna för länge sedan borta :)