inte som vi tänkt oss...

veckan i smålandia blev inte som vi tänkt oss, men bra ändå. helgen gick förbi med bröllop, kärlek, hotellfrukost, födelsedagskalas. härligt väder minsann..de högre makterna överraskade oss med sol, saft och jordgubbstårta. måndagmorgon vaknade dock prinsen med feber och ganska snabbt konstaterade syster mormor diagnos vattkoppor. idag torsdag går det inte att ta miste på. jag läste någonstans att ju längre ut på kroppen man får koppor desto färre koppor blir det totalt. calle har sina koppor så centrerat man bara kan ha....:). lyckligtvis verkar han inte må speciellt dåligt, lite tröttare än vanligt bara nu när feber gett med sig. alla härliga besök vi hade tänkt oss får helt enkelt flyttas fram några veckor då vi kommer tillbaka.

så något midsommarfirande i goda vänners lag blir det tyvärr inte med tanke på den stora barnaskaran med både nyfödda och äldre förmågor som inte haft kopporna. inte alla vill ha besök av dem nu i semestertider. så en lugn och skön helg tillsammans på lantstället på öland blir det istället, ej att föringa. ska bli skönt och bara få vara vi.... det händer ju inte allt för ofta i dessa husbyggartider :)

hoppas ni alla får en underbar midsommar med sol, gubbar, snaps och skratt.

smålandia

nu drar vi till smålandia för en dryg vecka med ett stopp på ölandia över helgen. imorgon nalkas det bröllop. för vår del ren nostalgi då de tu ska säga ja i samma sal som vi gjorde för två och ett halvt år sedan. borgholms slottsruin. vi har dessutom inte varit tillbaka sedan dess, så det kommer bli en romantisk dag inte bara för brudparet. sen väntar en hotellnatt med sooooovmorgon, nästan det bästa på hela helgen :). prinsen han får härja fritt med mormor och morfar på lantstället, där har han det som bäst. ska försöka återkomma med lite mer frekvent med bloggandet, har massvis i huvudet. men tiden har inte räckt till. en dålig ursäkt, jag vet. men ack så sann.

så here we come smålandia. det ska bli underbart härligt fantastiskt att återse dig.

sommarbulle o päronsaft

när man fick fika mammas sommarbullar och päronsaft då visste man att det var sommar på riktigt. ingen annan stund på året gick det att känna doften av kardemummabullen täckt med pärlsocker och fortfarande idag kan jag höra ljudet av altandörren öppnas, känna pärlsockret trilla i knät och sötman av saften....
....därför så bakas det alltid sommarbullar i mitt egna kök på sommarhalvåret nu när man anses vara vuxen och allt. tog precis ut sista plåten och väntar nu bara på att få överraska min käre käre far som är på ingång. han kommer känna sommaren i lilltån trots att det är snålblåst och vinterkyla ute. det är iallafall juni :).

imorgon tar den stora rivningen fart. när helgen är över finns huset enbart i minnet vårt. det är spännade, pirrigt, förväntansfullt men också lite sorgligt. vi river ett hus där människor tillbringat sina liv. marcus påstår att jag inte kan tänka så, men det är ju jag. tänker på herren och frugan som uppfostrade sina söner, bakade bullar och påtade i trädgården. vad tänker de när de tittar ner på våra grävmaskiner, betong, spik och plank. förhoppningsvis att vi vårdar deras mark vidare, ger tomten ett lyft och allt vi kan göra är att allt som ofta skänka dem en tanke.

avslut

avslut är aldrig roliga. idag vara det avslut på tittut. tittut som finns som ett stöd och bollplank för familjer som får barn med den extra kromosomen. för snart två år sen när calle var nyfödd kom vi i kontakt med dem via vår habilitering och fick ingå i en grupp där kidsen var i samma ålder som calle. första halvåret var det guld värt, det har varit finfint hela tiden, men framför allt första tiden tror jag man var i ett större behov av stöd och råd. det har fungerat som en öppen förskola varannan onsdagsförmiddag och idag var sista gången. en insats som finns tills barnen är ca två år så nu var det dags för avslut med lax och glass :).

i samma stund inser man att två år snart har passerat sen han kom. vår underbara fina fina prins. tänk så smärtsamt det var de första dagarna, som knivar rakt i hjärtat. hur kunde det kännas så. en känsla som jag aldrig kommer glömma, men heller aldrig riktigt förstå. idag är det ju så annorlunda. många tittar en extra gång i vagnen när vi går på stan. men idag vet jag ju att de tittar för att två små bruna plirande busiga ögon bemöter alla stressade individer med ett genuint glatt och kärleksfullt leende. kanske är de inte vana vid en så dirket kontakt.... och tänk...det får vi glädjen att ta del av varje varje dag. avundsvärt, inte sant?!

total avslappning

calle har lagt sig till med en mindre god vana. tidiga morgonrutiner. mindre uppskattat av de övriga tre i la familia. i lördags vaknade han som alltid med ett leende på läpparna, ett litet pekfinger som pekar på favoritdetaljerna och säger titta. pappa som låg brevid var inte lika vaken och lät prinsen leka lite för sig själv vid sidan av sängen. tydligen var prinsen också lite trött....mitt i leken tog john blund över och ca 2,5 timmes morgonsömn på röda mattan gjorde susen. tänk om man hade den förmågan till total avslappning i lekandets stund :)

i skrivandets stund ligger han dock i sängen och samlar krafter inför ännu en dagisdag. det är tufft att vara liten. den yngre sitter brevid mig i sin stol och viftar med armar och ben. symetriskt rörelsemönster som det så fint heter :). hon skrattar förnöjsamt åt en skugga, något som skimrar förbi på väggen och andra skrattförknippade händelser. men så klart...allra mest skrattar hon ju åt sin kära mamma. som calle för övrigt uttalade klockrent idag...nu kan han hela familjen. pappa, ebba och mamma. han har koll han.

ssssscchyyyyy....

de sover. båda två. sssscchhyyyyy. en inredningstidning. en kaffe. lugn. ro. ssssccchhhyyyyyyyyyyy.

fullt upp

japp...precis så skulle man kunna beskriva våra liv. fullt upp. härligt, hektiskt, tålamodsprövande. det är ju inte för inte alla alltid har sagt, vänta du bara...när ni får barn nummer två, då kommer ni förstå vad det innebär att ha barn. ja, lite så är det väl. fullt upp skulle man kunna säga :). allt går bra. ebban pekar rakt upp på kurvan, 1 kilo plus sen den 26 april. calle har blivit än mer bestämd i sin framtoning skulle man kunna säga. även för honom är det fullt upp med att vara storebror, dagis, träning och utveckling. det rasslar i hans teckenförråd och han har så smått börjat med tvåordsatsmeningar som "ebba äta", "ebba sova", "pappa jobba" "blåser träden". underbart härligt.

mindre underbart är det väl kvällstid framåt middag/sängtid. att en så liten kropp på 12 kilo kan låta så mycket och bestämt visa att han inte tänker ge sig. ska bara inte sova såvida inte mamma eller pappa ligger brevid. ska absolut inte göra någonting som inte faller herrn i smaken. är man två vuxna hemma...lätt som en plätt. är man ensam med en nyfödd skrutta och en äldre arg bror, inte lika lätt. en fas, trots, utveckling, personlighet kalla det vad ni vill. förhoppningsvis går det över med tiden :)

annars känns livet fint. har installerat oss i lägenheten för en tid framöver, känns bra att kunna bo här. husrivningen har tagit sin början och ser numera ut som en krigsplats med grävskopor, tomma fönster, sten och jord för att snart övergå i en tomt utan hus för att till sist ta form till vårt alldeles egna fina hus. en bra tid framöver, men iaf.

snart är det hämtning på dagis igen. ser fram emot och höra vad dagen har gett både personal och calle. sjukgymnast och logoped ska gästa dagis idag med tips och träningsscheman. underbara tjejer som kommer dit bara för vår finaste calles skull. längtar efter min prins trots alla bestämdheter.