när calle var nyfödd så stormade känslolivet på många sätt och vis. man pratade mycket om ds, reflekterade över ds i varje litet samtal man hade om calle och ibland kunde det kännas som om han var lika med sin diagnos. idag vet vi så mycket bättre och mer, självklart finns det inget likamedstecken mellan calle och ds. calle är calle. inget annat.
nu när ebba kom till oss så är inte tankesteget så långt bort tillbaka i tiden 21 månader. saker och ting kommer tillbaka och jag blir allt mer medveten om vad som faktiskt skiljde sig ganska mycket med calle jämfört med ebba. calle är ju vår första prins så självklart hade vi inget att jämföra med, allt var normalt för oss då. nu kan jag mer förstå vad de flesta andra föräldrar går igenom när de får barn, nog skiljer det sig ialla fall, men ändå. oj, vilken skillnad kan jag bara säga.
en sak jag minns från calles spädbarnsår är att jag alltid var osäker på om andra människor såg att han hade downs syndrom på hans utseende. själv tyckte jag att det var lite otydligt och att han såg ut som de flesta andra ungar :) ja, jag ger mig själv en klapp på axeln. min övertygelse gällande det var så stark då. nu när jag ser tillbaka på foton från de första månaderna så ser jag kanske mer än någon annan hans unika drag och jag blir fascinerad över hur förblindad jag var. den enda slutsatsen jag kan dra är att man blir allt visare av erfarenhet och perspektiv på sin saker och ting. tänk vad vis jag ska vara när jag blir pensionär :).
de senaste elva dagarna har nog även gjort mig mer medveten om att calle har ds. det kan ju låta konstigt, men det är nog återigen de stora skillnaderna som gör det. det i sin tur gör att man tänker mer på calle, hans liv och framtid. skillnaden i den tanken idag mot när han var nyfödd är att idag tänker jag på framtiden med glädje och ljus. vi är så nyfikna på vad denne lille prins kommer vilja göra och hur han kommer utvecklas. sjävklart finns det stunder av oro och rädsla också, men inte mer än vad det kommer finnas med ebba. oro för olika saker kanske, men i slutändan är det väl det vi föräldrar gör. oroa oss och älskar våra barn.
1 kommentar:
ej
Grattis grattis till er lilla söta tjej. Och vad stor Calle blivit!!! Tiden springer iväg. Vi har kommit hem nu äntligen och ganska snart får jag säga. Fredric mår fantastiskt bra. Kirurgen har dock satt ett stygn i hans klaff så det är ett litet litet läckage i hjärtat fortfarande. Har vi tur så blir det bättre, har vi otur får vi operera igen. Tänk att han hunnit bli 4,5 månader min lilla prins.
KRamar från oss...
Skicka en kommentar