söndag 16 augusti 2009

när solen kom...

för en tid sedan frågade min vän vida mig om jag ville skriva ett gästinlägg på hennes blogg. det ville jag ju och sedan några dagar finns det att läsa hos henne. som jag skriver i inlägget så var det någonstans en självklarthet vad det skulle handla om och det slutade i ett naket, ärligt och öppet inlägg om hur det kändes när calle kom till oss. samtidigt som jag satt och skrev så insåg jag att jag aldrig tidigare skrivit om just den stunden när vi fick beskedet och kände därför att det är något jag borde dela med mig av även på min egen blogg. så här kommer mitt gästinlägg hos vida..... men ta gärna en sväng förbi hennes fantastiska blogg som kan få vem som helst att känna sig rosa en grå dag :).

När solen kom till oss….

För länge sedan nu så frågade min vän Vida mig om jag ville skriva ett gästinlägg till bloggen. Självklart. Jag gillar att ge. Tankar, värme, känslor. Det gillar jag att ge. Så började jag så smått fundera på…vad ska jag blogga om. Tanke blev inte så lång, det finns en självklarhet i inlägget. Samma självklarhet som fick mig själv att börja blogga… så här kommer berättelsen om min och min mans värsta och bästa stund i livet. Beskedet om när solen kom till oss.

Det var en lördag i augusti. En underbar lördag. På natten hade vi fött vår förstfödda son. Världens finaste Calle. Allt är bra sa jag i telefonen till stolta morföräldrar hemma i Småland. Vi kommer nog hem imorgon. Imorgon ja,… istället var det dem som kom till BB på SöS, 50 mil iväg.

Eftermiddagen på lördagen kom och läkarbesöket närmade sig. Vi skulle bara in och visa upp vår prins. Stolt som en tupp som min man brukar säga. Stolt över en fin och stark liten krabat till son. Doktorn vände och vred och avslutade mötet med…”jag har vissa observandum…jag vill att ni stannar tills imorgon och träffar en läkare till”. I vanliga fall ganska ifrågasättande individer, men i den stunden fungerade nog inte en enda cell. Tillbaka på rummet…panik i mitt hjärta. Från ett rosa moln till för första gången i mitt liv….ren och djup ångest.

Mannen i mitt liv går tillbaka efter doktorn. Måste fråga. Måste veta vad ”vissa observandum” innebär. Ensam i ett rum får han beskedet, ensamma i ett rum ger han mig beskedet. Det fanns bara vi och vår prins. Ingen som kunde fånga upp oss, ingen som tog en hand av våra för att göra ett svårt besked så lindrigt som möjligt. Glömmer aldrig min mans ord. ”Doktorn misstänker att han kan ha Down Syndrom”. Glömmer aldrig känslan i min mage. Det iskalla knytnävslaget som gav mig känslan. Det fanns inte längre någon misstanke, jag visste. Calle har Down Syndrom. Calle är Down Syndrom.

Med panikartade tårar höll jag honom så hårt hårt intill mig och jag ville bara göra om. Göra om allting. Glömma, radera, försvinna och göra om. Jag ville ha samma prins i min famn, samma lukt, samma tindrande ögon, samma kropp. MEN INTE DOWN SYNDROM.
Visste ingenting. Såg 20 år framför mig. Mitt första barn, mitt livs dröm. Det skulle inte bli så här.

Vi grät. I två dagar grät vi konstant. I varandras famnar grät vi. Två underbara barnmorskor tog oss till sig och höll den där handen vi så väl behövde. Våra föräldrar kom till oss…så skönt. De fick träffa sitt fina fina barnbarn och från första stund har han varit nummer ett i deras hjärta. Inga övriga samtal orkade jag med. Ett mass-sms gick ut till alla vänner och alla fantastiska svar vi fick finns idag nerskrivna.

På måndagen stod han i dörren. Den läkare som skulle komma att förändra hela vår läkningsprocess, hela vårt känsloliv och vår inställning till Down Syndrom. Han gav oss klara, tydliga besked men var framför allt sympatisk. En man som kunde ge besked. En man som inte glömt bort människan bakom varje journalpapper. Tack till dig. Efter att ha undersökt Calle i ca 1 minut satte han sig ner och sa. ”Jag kan till 99% säkerhet säga att Calle har Down Syndrom, vi kommer att ta ett blodprov för att vara 100% säkra. Calle kommer att………Han gav oss information, anekdoter, känslor etc. Inte en gång fanns det någon osäkerhet eller rädsla inför mötet med två uppbrutna föräldrar.

Min man släppte ångesten ganska snabbt. En vecka, sen bestämde han sig för att göra allt för Calle och det fanns heller inga hinder för det. För mig tog det några dagar till. Jag hade ett lager med tårar som var tvungna att rinna först. Minns den första duschen jag tog när vi kom hem från BB. Jag hade längtat efter den så mycket, att få duscha hemma. Istället är det bland de värsta minnena jag har från den här tiden. Då släppte så mycket ångest, då slutade tårarna att rinna för att istället komma i form av hulkande ångest från hjärtat. Då fanns ingen lycka kvar, då fanns bara Down Syndrom.

Idag ser jag tillbaka på de här två veckorna som det handlade om med en osäkerhet om det verkligen var jag som stod i den där duschen, om det verkligen var jag som hade alla de där tårarna på lager. Jag har svårt att förstå att jag var så ledsen, samtidigt som minnena ligger så nära i mitt hjärta och då också känslorna. Visst var det jag. Och jag är glad att vi tog det så den första veckan. Vi tog ut all ångest. Vi grät alla tårar. När det var klart. Då var vi redo att älska vår son. Kärleken hade funnits där hela tiden. Det var det som var det svåra. Samtidigt som vi vår så lyckliga över vår son så fanns det lika mycket ångest över vår son. Men när den var lagd på hyllan, då var vi redo för bara kärlek. Kärlek i kubik.

I dagarna fyller Calle 2 år. Calle är verkligen inte Down Syndrom. Calle är Calle. Tänk så mycket vi har fått uppleva. Vi har fått vänner för livet, vi har fått perspektiv på tillvaron, vi har förstått vad äkta kärlek innebär. Vi har förstått att annorlunda är unikt. Nu är det bara samhället som ska förstå samma sak.
Solen kom till oss den där augustinatten. Det är vi innerligt tacksamma för.

8 kommentarer:

Lady Thirty sa...

var tvungen att kika in hos dig och tala om att ditt gäst-inlägg hos Vida var väldigt fint!
älskar bilden på eran Calle, så himlans härlig!

Lilla L sa...

Jättefint och starkt skrivet! Stor kram till dig.

/Helena

Ulla sa...

Så fint skrivet och jag känner så väl igen känslan. Vi grät också, men vi flydde även ifrån vår tjej. Jag tog mitt pick och pack från BB och drog. Men vi återvände dagen efter, men sorgen tog längre tid att bearbeta. Idag kan jag inte förstå att vi bara drog iväg och det kan jag känna dåligt samvete för. Men nu har det gått över 12 år och Downs Syndrom tänker jag knappt på längre.

Catrine sa...

HEj
Fantastiskt fint inlägg. Jag ser inte tangenterna för alla tårar. Du skriver så vackert
Kram

Kecka sa...

Vackert min vän! :)

Kvistas sa...

Hej hej!!
Hittade hit via Vida!!
Vill bara tala om att jag tycker du skriver underbart och det är stark av dig att dela med dig av dina känslor och upplevlser!!
Kommer nog att titta in till dig titt som tätt nu!!
Kram kram

Sandra sa...

Hej Caroline! Har till och från läst din blogg och när jag nu läste igenom lite bakåt i tiden och kom till detta inlägget var jag tvungen att skriva några rader.

Du skriver så otroligt bra och fint och jag har just torkat alla tårar efter detta starka inlägg. Nu när jag själv har en liten Ella känner jag hur det värker i mamma-hjärtat där inne av blandade känslor. Du skriver allt så positivt och bra och jag får själv en så positiv syn till saker och ting när jag har "besökt er". Om alla gjorde det tror jag även samhället skulle förstå hur unikt "annorlunda" är!

Hoppas jag får träffa er alla någon gång snart. Sköt om er! Och grattis till Calle i efterskott!

Kram från släkting Sandra i Småland =)

Anonym sa...

Har läst ditt inlägg och vill bara säga att det var väldigt fint. Har själv en dotter med en utvecklingsstörning och har med den erfarenheten fått lära mig och uppleva massor som jag missat om inte just hon kommit till vår familj.Tillsammans kan vi ändra synen i samhället! Kram Mia