ett leende på läpparna

idag när jag körde till jobbet var det med ett leende på läpparna. i arla morgonstund hade vi ett möte med calles kommande dagis. specialpedagog och alla övriga pedagoger på avdelningen svanen som han ska hedra med sin närvaro. ett underbart gäng som verkligen verkar ha engagemanget på rätt ställe. intresse, frågor, initiativförmåga och mycket mer tycker jag mig kunna se i deras personligheter. ansvariga för förskolan har till och med redan anställt en extra resurs till avdelningen tack vare att calle kommer börja, trots att resursansökan inte äns gått iväg ännu till kommunen. de säger att det spelar ingen roll hur och vad som beviljas, de tänker ge calle det stöd han behöver oavsett! det är ju för bra för att vara sant, kan det verkligen stämma med tanke på andra skräckhistorier man överhört.
specialpedagogen, en dam med skinn på näsan och ett hjärta av guld och ännu bättre en männskosyn som man önskar alla hade. med en egen vuxen dotter med mulithandikapp är hon van vid att bolla, tycka och slåss för människors rättigheter och ser inga hinder, bara möjligheter. teckenkurser ska alla delta i, inte bara avdelningens personal utan även till övrig personal från andra avdelningar och tom öppna förskolans pedagoger. pedagog från avdelningen ska redan på fredag följa med oss på vårt handledningstillfälle som vi har en gång i månaden med handledare för karlstadsmodellen. för att lära och få förståelse varför vi gör som vi gör. underbart är det enda jag kan säga. inte konstigt att leendet har stannat kvar hela dagen på mina läppar.

tack sverige

tack sverige för att jag få bo här. tack för all den kunskap och hjälp du har gett mig sen calle kom. säkert innan också, men absolut mer påtagligt sedan augusti 2007. så många rättigheter och möjligheter man har tack vare att en slant på lönen dras varje månad. sen kan vi tycka vad vi vill om procentsatsen. alla människor vi får träffa som hjälper oss förstå och ännu bättre förmedlar en lärdom som vi aldrig haft tidigare.

hur gör man när man får ett barn med ett funktionshinder. en utvecklingsstörning som man inte kan något alls om. tidigare hade vi nog också samma nidbild av männsikor med down syndrom som vi vet måååånga fortfarande har...alla åker minibuss, gillar att kramas och spelar tamburin. men tack vare en allt större kunskap som vi vill hjälpa till att sprida har våra fördomar med glädje krossats och för all framtid lagts i dårarnas sophög.

idag var jag och calle på habiliteringen. hos calles logoped som hjälper oss med övningar och lekar för att stimulera språkutvecklingen. en underbar människa som har engagemanget på rätt ställe. varje gång vi går därifrån känner man sig peppad och delaktig i calles speciella utveckling. till en början kunde det ibland kännas som en besiktning när man gick dit, som om de bara skulle kolla vad calle kunde/inte kunde göra. idag har känslan bytts ut till ett "tack sverige". en oerhörd tacksamhet för att just de människor vi har träffat alltid finns där för calle, vår alldeles egna unika calle.