nätverk

för en tid sedan ringde det en dam till oss. när hon berättade om sitt syfte för samtalet trodde vi knappt våra öron. hon frågade om fick handleda oss och calle i ett nätverk inom karlstadsmodellen. VA?? sa vi, är det sant. Det finns ingen handledare utbildad inom modellen inom hela stockholm stad, men nu ska denna underbara kvinna påbörja utbildningen på tre år och önskar att få följa calle under den tiden och längre om vi så önskar. hon har under många år arbetat tillsammans med iréne johansson som är grundare för modellen. iréne ska även nu handleda denna dam, vars namn är christina. hon jobbar på hörselhabiliteringen och hade förstått att vi hade en intresse av modellen, därav kom frågan. något som man aldrig riktigt trodde var möjligt damp helt plötsligt ner i brevlådan...helt fantastiskt.

ett nätverk kommer bildas där vi bjuder in viktiga vuxna i calles liv. var 4-5 vecka ska vi träffas och planera, följa upp och samtala kring calles utveckling. det enda som gör lite ont i hjärtat är att calleprinsens underbara far och morföräldrar bor så långt bort, de hade ju haft en självklar plats i nätverket. andra personer som min fina svägerska sara och min underbara vän anna hade också varit självklara personer att bjuda in... men istället finner vi andra viktiga vuxna såklart....hoppas bara de tackar ja :)

så på ett sätt kan man tacka sin lilla lyckliga stjärna att calle fakstiskt har en liten hörselnedsättning. annars hade vi aldrig fått denna möjlighet. kul ska det bli!!

honungspojken

honungspojken. besök ett naket, sorgligt och vackert inlägg som jag tycker alla ska läsa. man får helt klart perspektiv på sin tillvaro och jag beundrar och stärks av den leende honungspojkens föräldrar. all styrka till er.

sakta men säkert...

lite foton från tellusvägen....sakta men säkert går det framåt...kanske grillsäsongen nästa år blir på tomten där vi hör hemma på riktigt....eller blir det innan dess...den som orkar vänta får se :)

trappan till ovanvåningen hoppas jag håller ett bättre skick den dagen det är dags för inflytt.... :)

bröllop med toast

helgen som gick bjöd på bröllop med toast, både till förrätt och herr o fru glantz som toastpar. ett fantastiskt bröllop som gjorde att vi alla lät en tår rinna då och då. min käre make och jag hade som sagt fått äran att toasta. riktigt roligt. det gör vi gärna om.... dock inte för samma brudpar får vi innerligt hoppas :). tidigare har jag väl inte älskat att tala inför folk, har väl aldrig varit någon motståndare, men heller inte njutit av det. men mer och mer börjar jag njuta av stunden och känner mig avslappnad och trygg i situationen. då är det riktigt skoj. då kan inget gå fel....och går det fel så är det inte hela världen. roligt var det iaf och de äkta makarna satt vackra och njöt hela kvällen av väl valda ord, kyssar, tårar och skratt. alla som var där förstod deras kärlek. det är ju alltid så....ord kan inte beskriva deras lycka. underbart var det iaf... på så många sätt och vis. med hänsyn till brudparet låter jag deras foton avnjutas på egen hand.... men jag lovar...vackra var de.

de finaste ögonen...

de finaste ögonen mår bra....det sa iaf ögondoktorn idag. ingen skelningen what so ever och fin skarpa på synen. calle gick därifrån med ett stort OK i rumpan. det känns bra. återbesök om två år. ibland behöver man sådana besked.

nu har jag bestämt mig...

min rädsla för influensan och alla andra luftvägsvirus börjar ta över mitt sinne mycket mer än vad som är nyttigt. så nu har jag bestämt mig. nu släpper jag det. blir vi sjuka så blir vi. då får vi ta det då. allt löser sig säkerligen och inte kan väl en liten rutten influensa styra över vårt liv. så under tiden så fortsätter vi med inhalationer, lek, torka näsan, läsa bok, hosta, dagis och att bara njuta av de stunder vi får vara tillsammans. så inga mer lässtunder framför dator i jakten på att hitta information, nya rön, berättelser om influensan. nu får det helt enkelt vara nog. tillbaka till mitt gamla lugna jag.

vart tog mitt gamla lugna jag vägen?

ja, det kan man undra. förr var jag alltid så lugn, oroade mig inte för något direkt och jag fick alltid höra detsamma också, så visst var det nog så att jag ustrålade ett lugn. i och för sig får jag fortfarande höra det många gånger, men inom mig strider en kamp som jag inte förstår varifrån den har sitt ursprung. iaf denna höst. det är nästan så jag skäms för att säga det, men det här viruset H1N1 som nog inte har undgått någon, det oroar mig mer än vad som är nyttigt för själ och hjärta.
logiken säger en sak, magen en annan. vad beror det på? är det den massmediala hysterin eller handlar det om en fem månaders gammal calle som blev omringad av läkare och sköterskor för att få upp syresättningen som var alldeles för låg. en astmadiagnos...riktig astma, förkylningsastma?? för tidigt att säga, det visar sig med åldern. säkert är det en kombination av detta, men framförallt mina erfarenheter med calle och hans luftvägar. jag vet att det finns människor som är mycket mer sjuka i sin astma, som tillhör andra riskgrupper. det spelar en roll för logiken, men inte för magen. minsta lilla hostning så knyter det sig i magen.
ja, jag kan bara säga att jag längtar nästan tills vi har haft eländet.... och klarat oss igenom den. först då kommer jag kunna släppa H1N1 på riktigt.