jag minns

jag minns när calle var alldels nyfödd och de första 5-6 veckorna precis som om det var igår. calle och jag har alltid haft en nära nära kontakt, både han och jag är nog människor som tycker om kroppskontakt från de som gör oss trygga och säkra. calle har sedan han var mini mini alltid velat vara nära nära och det ger både honom och mig så oerhört mycket.

jag minns iaf att trots den där närheten så längtade jag så efter det första riktiga leendet och eftersom han kanske skulle vara lite senare än andra barn så undrade jag ibland om det skulle komma alls. som vilken mamma som helst så letade och letade jag efter små tecken. ibland ryckte det lite där och lite där, men den där medvetna signalen kändes som den aldrig kom. jag funderade i banor som, tänk om han inte är förmögen till att skratta och le. ja så här i efterhand, helt knasigt att tänka så, men just då var det den verkligheten som gällde. eftersom jag letade så intensivt hela tiden så kändes det som han var långt efter alla andra och jag minns att jag började tänka att det är bara och ställa in sig på det, han är senare helt enkelt.

så en dag kom det...helt underbart. han kunde le och skratta, både och. det skulle även visa sig att han var inte alls senare än de flesta andra, det vara bara jag som börjat leta alldeles för tidigt. det som är mest komiskt med detta är att idag skrattar och ler han mest hela tiden. ja, faktiskt mer än de flesta andra. ett underbart skratt som får vem som helst att möta tillbaka med ett leende. och tänk så många som kanske behöver just det där leendet just i den stunden. jag ser min älskade calle som något alldeles extra. både för mig och för resten av mänskligheten.

calle november 07