det är ju det som gör att man blir så glad, lycklig, salig, stolt och kärleksfull när prinsen gör sina framsteg. man vet hur mycket träning och jobb som ligger bakom. för de allra flesta barn kommer saker och ting av sig självt, man vet inte riktigt hur de lärde sig...det bara kom en dag. men med vår unika 47:a krävs ju lite extra jobb för att komma igång med saker och ting. ibland nästan inget extra alls och ibland lite mer möda för resultatet.
så när calle tog sina första steg på egen hand i fredags så var ju lyckan alldeles total. på öppna förskolan valde han att visa sina konster och alla i rummet stannade upp, höll andan och applåderade högt när han kom i mål i fröken ingas famn. jag själv blev ju alldeles tårögd, varm och chockad på en och samma gång.
sen har han gått hela helgen.... inte många steg och ganska svajjigt, men han har gått minsann. och det viktigaste av allt, han har gått med glädje och det är underbart att se. han älskar det och han vill mera. och det vill jag också. mera mera.
2 kommentarer:
Åh, vad jag blir glad när jag läser det här inlägget... sen tänkte jag på att det viktigaste är ju att man gör något med glädje även om det är lite svajjigt...
Kramar från Liv
hur var det nu igen..rulla runt, krypa, gå, springa, hoppa, backa ja sen tar det aldrig slut;) kram K
Skicka en kommentar