host host host

det blev eurovisionfest på avd. 70 plastmadrass, men lika bra var det. alltid skönt att vara på rätt ställe när det behövs. vi hade faktiskt en riktigt mysig kväll trots att vi var omgivna av södersjukhusets inte alltför gemytliga lokaler. i söndags fick vi dock komma hem och borta bra men hemma bäst är ju ett ordspråk som stämmer mer än väl. det är fortfarande väldigt hostigt, slemigt och pipigt, men med god aptit och ett glatt humör vilket är det viktiga såklart. jag har aldrig blivit så väl bekant med uttrycket allmäntillståndet, det är och kommer så alltid vara inmatat i sinnet.

det är ju inte alltid man tänker på att packa med sig kameran när man tar taxin till akuten så det fick bli en suddig bild med mobilen. jag vet inte hur ni sover, men calle sover gärna så här :) iaf om han får välja.
denna vecka skulle varit kantad av flyg ner till småland, besök och bus med gamla vänner och kram o gos med mormor, morfar, farmor och farfar. vi får dock göra allt det längre fram i sommar då vi helt enkelt fokuserar på att bli helt friska tills på måndag. då tar vi istället den där taxin till ki i huddinge för att operera polyper och halsmandlar. jag hoppas det kommer ske då calle förhoppningsvis kommer slippa iaf en liten del av sina förkylningsproblem. det går ju dock inte att operera om det fortfarande är hostigt, slemigt och pipigt. så nu hoppas vi på friskare vindar över sjöstaden.

man vänjer sig aldrig

idag bar det iväg igen till sös akutmottagning för barn. det är konstigt, man vänjer sig aldrig. det är något som händer inom mig när jag kommer till sjukhus numera. innan calle kom till oss så hade jag inga som helst problem med det, men nu är det förknippat med så mycket mer känslor på ett personligt plan. natten till idag intog febern sitt näste hos lillprinsen och i takt med den även hostan och pang så kom astman som ett brev på posten. man väntar alltid in i det sista, för man hoppas ju alltid att det vänder av sig själv. samtidigt har vi börjat lära oss vilka ljud och symtom vi ska gå efter.

efter en taxitur till sös så var det inhalation av diverse mediciner, medans en trött calle försökte bemästra febern och dess trötthet. lyckligtvis verkar det redan ha vänt, men minst en natt på sjukan fick det bli med inhalationer regelbundet under natten. inatt är det pappa i familjen som får njuta av den fantastiskt sköna plastmadrassen på avd. 70 medans calle snusar i sängen brevid med sin filt och sitt lejon.

jag hoppas och tror att man börjar bli så van vid hans förkylningsastma att man numera åker in i tid och lyckas häva det innan det blir för illa, snart är man specialist på allt vad som har med luftvägar, rossel, slem och pip att göra. men trots mer kunskap och säkerhet i ämnet så försvinner aldrig oron när ens lille prins slutar skrattar och tvingas fokusera på att hämta syre. det svider, bultar och krampar i hjärtat när man egentligen bara vill ha honom skrattande och sjungande i knät. jag vet att det finns så många familjer som kämpar med så mycket värre saker hos sina barn där ute och jag har all respekt för det, trots det så finns det inget värre än när just min prins blir sjuk.

jag vet inte, men jag hoppas att vi kan få delta i morgondagens eurovisionfest hemma från soffan, om inte så gör vi det tillsammans med sös underbara syrror på en knarrande plastmadrass på avd. 70. :)

utmanad

grodans mamma har utmanat mig i att minnas tillbaka 10 år. eftersom jag är nostalgiskt lagd så antar jag mer än gärna utmaningen.

vad gjorde jag för 10 år sedan?

för tio år sedan var jag upp över öronen kär i min man, ingen förstod nog att det skulle bli han och jag, allra minst vi själva. en månad innan studentmössan flög av var vi två på samma ställe i samma stund och på den vägen är det. med tanke på att vi påbörjade vårt tillsammans med att spendera tillvaron i varsin världsdel det första året så måste kärleken redan då varit oerhört stark. om känslor kan flytta berg så hade vi nog gjort det då. vi har fortfarande svårt att prata om det avskedet vi tog då. hugg i magen, kniv i hjärtat, sår i själen...tror inget kan beskriva det till fullo. men inget ont utan att det har något gott med sig, vi fixade det med hjälp att dåtidens explosiva teleavtal, många många tusenlappar höll lågan igång över telefon. men så här i efterhand...visst var det värt det :). märker att detta mer blir en resumé över hur jag träffade min man, men det var ju faktiskt det som tog sin form i mitt liv för tio år sedan. efter ett år på andra sidan atlanten fick äntligen börja bygga på det som idag känns oövervinnerligt, vår kärlek till varandra.

5 måsten att göra imorgon

hmmm.... svårt... har inga måsten mer än att lämna in vagnen på lagning...måste kännas oerhört intressant för er läsare att veta. för övrigt är mitt enda uppdrag under dagen att bara vara med calle och det är ju verkligen inget måste :)

dåliga egenskaper

har inga :) :)....jo tyvärr är det väl så att även jag besitter en del dåliga sidor. frågade min man och hans svar var att jag älskar att sova, vilket bidrar till att jag är ett fruktansvärt tråkigt resesällskap då jag sover i tid och otid. jag har heller inte den självdisciplinen som jag önskar att jag hade, egentligen i alldeles för många sammahang. det finns säkert många många fler dåliga egenskaper att nämna, men jag låter du som läsare skaffa er en egen uppfattning vad gäller den saken istället.

5 platser där jag bott

älghult, en småländsk by där det luktar gott av nyklippt gräs och kogödsel på vägen

växjö, som 17-åring tog jag min första natt i egen lya.

boston, aupair ett år i världens underbaraste familj som idag är goda vänner till familjen

bromma, vår första gemensamma investering. en lya för två med spegelvägg, pizzavalv och takfläkt...känn på den. lyckligtvis gjorde vi om det till vårt alldeles egna lilla näste.

hammarby sjöstad, idag finns vi här. närheten till både vatten, natur och city. allt man behöver för vårt vardagspussel.

5 jobb som jag haft

aupair... ett underbart år i mitt liv

kassörska på rimi... inte lika underbar sysselsättning

skötare på rättspsyk... galen tillställning

behandlare inom missbrukstvångsvård.... usch, fy och blä... inte min grej

beteendevetare på mando (behandling av ätsjukdomar)...världens bästa kollegor


4 personer jag vill veta mer om

adventure-life-vida, tjejerna två, kecka och en till som känner sig manad :)

små måsten i vardagen

för att vårt vardagspussel ska gå ihop överhuvudtaget så finns det små saker i livet som gör det så mycket enklare. såklart är det så att det viktigaste är att man har varandra, men det går ju aldrig att sticka under stol med att ibland kliver den sanna materialisten fram och njuter i stora drag av 7-11 kaffe, korgar med hjul på konsum och signalhornet på spårvagnen.

vad hade vi gjort utan de små tingen? förmodligen är det så att vi hade bott i den där timmrade stugan någonstans bland träden, plockat äpplen från träden och hämtat vatten i brunnen. kanske hade vi varit lyckligare på det viset, men så skönt att man inte kan sia i varken dåtid eller framtid. jag inbillar mig iallafall att det inom mig tänds ett litet glädjehopp varje gång jag får ha det riktigt skönt och bekvämt runt omkring mig. livet är ju till för att njutas så varför inte just på mitt sätt :)

den allra största glädjen är ju dock tillsammans med calle som nu för tiden skrattar mest hela tiden. två små tänder sticker upp i

hans dagliga smile och hjärtat blir alldeles varmt inom mig. ibland kan jag stå stilla vid hans säng och bara se när han sover. i mina ögon finns det inget mer fridfullt än att gå in i ett rum där ett barn sover. kanske är det för att de är så fulla av liv i varje vaken stund och där ligger de bara och samlar krafter för ännu ett äventyr. ja underbart är det ialla fall.

bjuder till sist på lite foton på prinsen som gör min dag varje dag.

vardagspussel på kartan

numera finns även vardagspussel med på kartan!
http://bloggkartan.se/registrera/22023/soedermalm/

eventuella bloggare som läser detta, glöm ej registrering av just er blogg!

berikande värld

nu börjar man sakteliga utforska bloggvärlden utanför sin egen och till min glädje finner jag så många underbara bloggare som ger av sig själva och sina familjer. orden som noga vägs i varje text är något som berikar både min och andras världar. någonstans hoppas jag såklart att även mina ord ska få någon att skratta, gråta eller ge upphov till frågor, funderingar och åsikter. jag kan inte låta bli att dras med i olika känslostormar när jag läser om alla de barn som gett upphov till en alldeles speciell bloggvärld. abbe med sitt smittande skratt, elsa som covergirl och linnéa på cirkus :). det finns så otaligt många fler och jag finner mig själv allt mer ofta sittandes framför skärmen för att helt enkelt berika min och min familjs värld.
så många tusen tack till alla bloggare där ute och fortsätt och låt tangetbordet glöda!

skratt skratt skratt

ett gott skratt förlänger livet sägs det ju. om det stämmer så kommer calle bli långt över hundra. jag var bara tvungen att dela med mig av denna sekvensen :)