halvvägs

halvvägs in på semestern och de sista dagarna har bloggen funnits i mitt dåliga samvete. det blir inget långt inlägg denna gång och inte heller några bilder. vi har upplevt många roliga dagar de senaste två veckorna med downieläger, dagar i skärgården i goda vänners lag och förgyllda dagar på gotland där min älskade bror sa ja till sin numera vackra fru. en dags paus i småland med grillning, vin och majskolv för att idag ta bilen vidare till nästa kust. öland kommer de kommande två veckorna få njuta av vår glans för att sedan rulla hem till stockholm igen där vardagen väntar med flyttkartonger, tvärbana och kanske lite rutiner igen. bilder kommer såklart vid nästa inlägg.
på återseende gott folk.

axplock

det finns nästan 1400 bilder att välja mellan så ni förstår hur svårt det är, men detta är ett axplock och jag är säker på att fler kommer dyka upp längre fram.

solen solen är gul

sången solen solen är gul har varit startskottet varje dag den senaste veckan. i söndags gick bilen full med packning och familjen glantz men framförallt förväntan ocn nyfikenhet mot årets teckenläger utanför leksand. röda stugor med vita knutar och björkar vitare än här hemma förgyllde resan dit, men det var när vi kom fram till målet som våra hjärtan skulle fyllas med glädje, skratt, långa samtal, tecken, gymnastik och en massa bus och lek. svenska downföreningen anordnar varje år teckenläger för familjer som har barn med det lilla extra. downisbarn, föräldrar, syskon, mormödrar och ledare fick en fantastisk vecka tillsammas i leksand och det är med tomhet och saknad man nu sitter hemma vid datorn igen för att försöka får ner allt på pränt. det är lika bra att erkänna, det är helt omöjligt att med skrift ens försöka förklara hur fem dagar kan betyda så mycket.

att få träffa alla dessa familjer som har samma erfarenheter och en gång fått samma besked väger tyngre än det tyngsta av alla blysorter. det var länge sen jag grät så mycket....jaja..jag vet, jag tillhör den kategorin som kan gråta när som helst men dessa dagar stod tårarna för så mycket glädje, ömhet och genuin ödmjukhet inför livet. alla dessa barn... de är verkligen en gåva som så många går misste om. trots stunder som är kantade av oro så är jag idag ännu mer övertygad om att livet kommer bli bra för calle. jag hade i och för sig inga tvivel innan heller, men att få träffa andra och få ta del av anekdoter som betyder något gör att framtiden blir än mer ljusare. så mycket liv, energi, glädje och nyfikenhet finns hos dessa barn, ej att förglömma alla fantastiska syskon som med stor stolthet och kärlek visar vägen för sina speciella men underbart älskade downiesyskon.

vi kommer helt klart återvända nästa sommar och nästa sommar igen. calle älskade varje minut trots att ögonlocken var tunga när kvällen kom. nu sover han gott i sin egna säng och drömmer kanske om alla kompisar han fått som förhoppningsvis kommer följas åt i livet framöver.

tack alla ni som var med. vi glömmer det aldrig!

sommarpaus

imorgon tar jag och calle paus från stockholm och tillsammans med det även från vardagspussel. äntligen tar vi flyget ner till småland några nätter för att sedan lata oss i torpet på öland. imorgon blir en rolig och intressant dag. min käraste vän och hennes fantastiska yrväder till dotter möter oss på en av smålands landningsbanor för att sedan prata strunt, leka, kela och busa hela dagen. kvällen tillhör den intressanta delen då vi är fem tjejer som växte upp tillsammans men inte har setts på minst tio år. tiden har hunnit i kapp oss och många av oss har fått barn, flyttat till andra städer och lever olika liv. men vi ska återses och uppdatera de senaste tio åren, ska bli mycket intressant, men framför allt roligt. så nu mina kära bloggläsare, nu börjar pausen och vi ses återigen nästkommande vecka då nya äventyr finns att berätta om.

visar härliga bilder från dagen på min skatt med sladd, påse och middag.

mcdreamy

idag var det återbesök för calle gällande operationen som han genomförde i början på juni. allt var finfint. åkte vid 10, kom hem vid 13 och hade 5 minuter med läkaren. men jag måste bara berätta...inte vilken läkare som helst. alla grey´s anatomy-älskare. dr sheperd jobbar på ki, öron-näsa-halsmottagningen. det var bara 5 minuter, men 5 minuter som stannar kvar i hjärtat. ännu bättre var att han nog inte hade en aning om detta fenomen, men jag njöt av situatione och fortsatte att betrakta de 4 minuter som återstod :)
så om ni vill få en skymt av mcdreamy i verkligheten så är det som sagt öron, näsa, hals i huddinge som gäller.

kärlek

kom precis in från balkongen efter en delikat middag och ett glas vin. vill bara förmedla att ibland är livet härligt trots att vissa stunder inte är likvärdiga med lycka. har precis gråtit tårar över calle. calle som är så fantastisk, tårar som står för så mycket kärlek. inte trodde jag att den största kärleksförklaringen till sitt barn satt i tårar, men ibland finns det inte ord utan just det...bara tårar. finns ingen ledsamhet, bara en total genuin kärlek för min son. han är min själ, min ro, min lycka. det behövs inte mer än så.

tokig dag

en eftermiddag då det mesta gick tokigt, men vad gör väl det när man äntligen börjar friskna till och bäst av allt...calle är piggare än piggast. vi skulle ta en sväng in till city för att möta den äldre mannen i familjen över en italiensinspirerad lunch. på vägen dit stannade vi för att hämta upp en kamera som äntligen ska få känna min själ bakom linsen. so far so good. njöt över lunchen för att sen ta bussen hem. bussen ja....helt fel buss. fick oss en extremt lång busstur på söder för att hamna på samma ställe där vi började, men vad gjorde det då calle charmade de äldre herrarna på bussen med skratt och bus. citat av den ene av de äldre herrarna "inget får en att må så bra som en sån´ härlig krabat, vilket skratt...". ok, det gjorde inget att vi tog fel buss. detta följdes av att vi glömt viktiga saker i fotobutiken...minneskort till kameran kan avgöra saker och ting. bara att gå tillbaka för att sedan lyckas ta rätt buss vidare till sjösta´n. äntligen är man hemma tänkte jag....men ack nej. hade ju glömt konsum och mat för dagen, in en sväng där och seeeedan hem till porten. det hinner inte gå många tankar förrän jag inser att jag glömt lägenhetsnycklarna i ytterdörren och för att komma in i trapphuset måste jag ha mina nycklar...suck...kan tillägga att det inte är första gången det händer just mig. tidigare har jag lyckats fånga brevbärare och andra, men nu var det bara att sätta sig att vänta på den granne som skulle göra min dag. han kom, öppnade, log lite och försvann.....men bäst av allt, vi var inne. och visst var det så, nycklarna hängde i dörren och bjöd in till fest för alla som ville. turligt nog ingen på festhumör idag. skönast av allt är att calle somnade i vagnen när det började gå snett och vaknade när vi kommit in i lägenheten...han vet när man ska lägga energin på rätt ställe.

nu sover lillmannen för natten och jag ska äntligen få sätta mig i soffan med världens bästa läsning. instruktionsboken till min nya bästa vän...kameran.