det jag dock tror att de flesta inte vet är att jag är såååå stolt över att min calle är just min calle. jag vill visa hela världen hur underbar han är och hur glada jag och min man faktiskt är över bonuskromosomen. på bara tio månader har han gett oss så mycket mer än vad vi någonsin hade kunna föreställa oss. självklart finns det stunder som är färgade av en mer grå skala, men viktigt att veta är att det handlar nog om samma oro som finns hos alla andra föräldrar, fast på ett annorlunda sätt. jag vill tala om för hela världen att det är inget konstigt att ha ett barn med downs syndrom, det som är skillnaden är att man breddar sitt perspektiv på livet och blir mer ödmjuk inför att allt blir inte alltid som man har tänkt sig, men att när det händer är det inte lika med något negativt. hur gör man för att sprida detta budskapet och verkligen få andra människor att tro på det?
livet med calle är underbart och det blir bara mer och mer värt att uppleva för varje dag som går.
8 kommentarer:
Vad bra skrivet!
Ja hur gör man för att förklara att man verkligen är så himla stolt och lycklig över sitt barn med det lilla extra?
Ibland när man försöker förklara så tror folk att man inte tycker lika mycket om sitt andra barn och så är det verkligen inte.
Jag tror nog att det är så att har man inte varit med om detta (eller liknande) eller varit när någon som varit med om det så är det många som inte förstår.
Och ja vad gör man?
Jag tror att det kommer bli bättre och bättre nu när DS barn växer upp med mer träning och i en familj, går på vanligt dagis, där fler och fler går i vanliga klasser eller integreras mer i den vanliga skolan i sina särskoleklasser.
Jag hoppas att det är så i alla fall.
Men är det inte lite som när man träffar vänner som INTE har några barn överhuvudtaget? De kan INTE förstå hur mycket kärlek det går att få till en sådan liten människa som i deras ögon snorar, skriker och tar plats....
Jag är dock säker på att Calle är världens sötaste och att ni är världens bästa föräldrar till honom! Och genom din blogg kan jag ändå känna att om jag skulle få ett barn som erat kärleksbarn nästa gång så kommer jag inte att bli lika rädd som jag hade varit annars. Det handlar ju om okunskap och kontrollkänslor.
Har du träffat Åsa?
kram
...ups.... tidigare inlägg är från mig, Vanja!
hej vanja! tack för fina ord! nej, tyvärr har vi inte träffats ännu då jag ligger hemma med brakförkylning, vi skulle ha fikat igår men fick skjuta det på framtiden :(
kram kram
Bara genom att skriva så här tror jag att vi kommer långt. Tror också att genom att själva vara öppna och berätta, ta med barnen överallt så öppnar vi folks sinnen.
Gud så söt då! Nu MÅSTE jag komma upp snart och hälsa på. Känns som det är nåt heeela sommaren nu..usch. Men vi får kolla när det passar! *puss på er*
Hur kan man INTE smälta när man ser ett sånt charmroll?
Håller med om det du skriver. Att det känns konstigt när folk inte vågar säga nåt men man ser att dom stirrar. Det är ju bara ett barn, ett älskat barn, jag förstår inte vad man är rädd för.
Hej brukar ju funka med barn, t o m bebisar så varför inte bara säga hej?
Jag blir frustrerad ibland, men jag har inte haft modet att fråga dom som tyst stirrar om det är nåt dom undrar över, som jag kanske kan förklara. Ska nog göra det nästa gång och se vad som händer...
Skicka en kommentar