tisdag 24 juni 2008

bemötande

ett bemötande är så viktigt. men sedan calle kom till oss så har jag förstått vad jobbigt det är för de flesta människor. när vi är ute i alla dess olika sammahang så upplever jag det som att de flesta inte vågar bemöta. det handlar inte om fördomar eller mindre passande värderingar. det handlar om rädsla... tror jag. en rädsla över att fråga, en rädsla över hur jag som mamma ska reagera. jag vet inte, men min känsla säger så. det är klart att människor tittar på calle, det tycker inte jag är konstigt. han skiljer sig ju dock lite från de flesta andra av oss och i och med att man kan se det så tittar man, vi människor fungerar nog så.









det jag dock tror att de flesta inte vet är att jag är såååå stolt över att min calle är just min calle. jag vill visa hela världen hur underbar han är och hur glada jag och min man faktiskt är över bonuskromosomen. på bara tio månader har han gett oss så mycket mer än vad vi någonsin hade kunna föreställa oss. självklart finns det stunder som är färgade av en mer grå skala, men viktigt att veta är att det handlar nog om samma oro som finns hos alla andra föräldrar, fast på ett annorlunda sätt. jag vill tala om för hela världen att det är inget konstigt att ha ett barn med downs syndrom, det som är skillnaden är att man breddar sitt perspektiv på livet och blir mer ödmjuk inför att allt blir inte alltid som man har tänkt sig, men att när det händer är det inte lika med något negativt. hur gör man för att sprida detta budskapet och verkligen få andra människor att tro på det?



















livet med calle är underbart och det blir bara mer och mer värt att uppleva för varje dag som går.

8 kommentarer:

Lena sa...

Vad bra skrivet!

Ja hur gör man för att förklara att man verkligen är så himla stolt och lycklig över sitt barn med det lilla extra?
Ibland när man försöker förklara så tror folk att man inte tycker lika mycket om sitt andra barn och så är det verkligen inte.
Jag tror nog att det är så att har man inte varit med om detta (eller liknande) eller varit när någon som varit med om det så är det många som inte förstår.
Och ja vad gör man?
Jag tror att det kommer bli bättre och bättre nu när DS barn växer upp med mer träning och i en familj, går på vanligt dagis, där fler och fler går i vanliga klasser eller integreras mer i den vanliga skolan i sina särskoleklasser.
Jag hoppas att det är så i alla fall.

Anonym sa...

Men är det inte lite som när man träffar vänner som INTE har några barn överhuvudtaget? De kan INTE förstå hur mycket kärlek det går att få till en sådan liten människa som i deras ögon snorar, skriker och tar plats....

Jag är dock säker på att Calle är världens sötaste och att ni är världens bästa föräldrar till honom! Och genom din blogg kan jag ändå känna att om jag skulle få ett barn som erat kärleksbarn nästa gång så kommer jag inte att bli lika rädd som jag hade varit annars. Det handlar ju om okunskap och kontrollkänslor.

Har du träffat Åsa?

kram

vanja sa...

...ups.... tidigare inlägg är från mig, Vanja!

Carrroline sa...

hej vanja! tack för fina ord! nej, tyvärr har vi inte träffats ännu då jag ligger hemma med brakförkylning, vi skulle ha fikat igår men fick skjuta det på framtiden :(
kram kram

Grodansmamma sa...

Bara genom att skriva så här tror jag att vi kommer långt. Tror också att genom att själva vara öppna och berätta, ta med barnen överallt så öppnar vi folks sinnen.

Kecka sa...

Gud så söt då! Nu MÅSTE jag komma upp snart och hälsa på. Känns som det är nåt heeela sommaren nu..usch. Men vi får kolla när det passar! *puss på er*

Josefine sa...

Hur kan man INTE smälta när man ser ett sånt charmroll?

Imsavimsa sa...

Håller med om det du skriver. Att det känns konstigt när folk inte vågar säga nåt men man ser att dom stirrar. Det är ju bara ett barn, ett älskat barn, jag förstår inte vad man är rädd för.

Hej brukar ju funka med barn, t o m bebisar så varför inte bara säga hej?

Jag blir frustrerad ibland, men jag har inte haft modet att fråga dom som tyst stirrar om det är nåt dom undrar över, som jag kanske kan förklara. Ska nog göra det nästa gång och se vad som händer...