idag bar det iväg igen till sös akutmottagning för barn. det är konstigt, man vänjer sig aldrig. det är något som händer inom mig när jag kommer till sjukhus numera. innan calle kom till oss så hade jag inga som helst problem med det, men nu är det förknippat med så mycket mer känslor på ett personligt plan. natten till idag intog febern sitt näste hos lillprinsen och i takt med den även hostan och pang så kom astman som ett brev på posten. man väntar alltid in i det sista, för man hoppas ju alltid att det vänder av sig själv. samtidigt har vi börjat lära oss vilka ljud och symtom vi ska gå efter.
efter en taxitur till sös så var det inhalation av diverse mediciner, medans en trött calle försökte bemästra febern och dess trötthet. lyckligtvis verkar det redan ha vänt, men minst en natt på sjukan fick det bli med inhalationer regelbundet under natten. inatt är det pappa i familjen som får njuta av den fantastiskt sköna plastmadrassen på avd. 70 medans calle snusar i sängen brevid med sin filt och sitt lejon.
jag hoppas och tror att man börjar bli så van vid hans förkylningsastma att man numera åker in i tid och lyckas häva det innan det blir för illa, snart är man specialist på allt vad som har med luftvägar, rossel, slem och pip att göra. men trots mer kunskap och säkerhet i ämnet så försvinner aldrig oron när ens lille prins slutar skrattar och tvingas fokusera på att hämta syre. det svider, bultar och krampar i hjärtat när man egentligen bara vill ha honom skrattande och sjungande i knät. jag vet att det finns så många familjer som kämpar med så mycket värre saker hos sina barn där ute och jag har all respekt för det, trots det så finns det inget värre än när just min prins blir sjuk.
jag vet inte, men jag hoppas att vi kan få delta i morgondagens eurovisionfest hemma från soffan, om inte så gör vi det tillsammans med sös underbara syrror på en knarrande plastmadrass på avd. 70. :)
8 kommentarer:
Men lillen då.
Hoppas att han kryar på sig fort.
Nu var det faktiskt hela 3 år sedan jag var på avd 70 eller 74:an på SöS och sovit på de knakande madrasserna.
De först två åren så var det nästan som man hade eget rumt där och bara vänta på Linnéa.
Det var till och med så att när vi blev inlagda så gick ryktet att vi var där igen till neo avdelningen och mina och tjejerna favoritsystrar från neotiden kom ner och hälsade på.
Det är tur att dessa avdelningar finns för våra småttingar.
Kramar från Lena
härligt att höra att det blir glesare besök med tiden :) ja det är verkligen tur att det finns människor som vill jobba där, och vilka underbara människor också! vi hoppas att få komma hem imorgon eller söndag. hoppas ni får en skön helg!
Skickar tusen kryapådig-kramar till Calle från ett soligt Göteborg och massa styrkekramar till dig och min kära kusin. Calle är ju en helt underbar liten krabat och jag hoppas att ni får komma hem och från er soffa se Charlotte slå hela europa med storm!! ha det gott :-)
Hoppas Calle snart är bättre och att ni snart är hemma igen.
Kramar i massor!
Många krya-på-dig-hälsningar skickar vi härifrån till lille Calle och kraft till er!! Det finns inget värre än när ens barn blir sjukt och man står där handfallen...
Kommer ihåg när jag låg på en liten utfällbar säng med Anna på barnsjukhuset i sex dagar. Tillsammans med fem andra barn samt föräldrar i ett litet rum... Det var en annan mamma som hade till vana att gå upp på natten och sjunga för sitt barn... Vi alla andra sa schhhh... men hon förstod oss inte, pratade ingen tyska..
Hej! Lika bra som jag svarar på din kommentar på min blogg kan jag skriva det här.
Hoppas att Calle har kryat på sig efter sjukhusbesöket. Kan ni inte få hem en Aiolos att inhalera med själv om han ofta får jobbigt med andningen?
Vi har fått låna en egen eftersom sonen inhalerar Pulmicort morgon och kväll. Ibland oftare och även andra mediciner (Ventoline & Acetylcystein).
Hoppas Calle kryat på sig och att ni är hemma igen. Snart sommar och förhoppningsvis färre infektioner. Kram Anna
Först vill jag bara säga att det var kul att du läser min blogg, sen hoppas jag att underbart söte Calle mår bättre!
För det tredje så slog det mig vad skämmande mycket likheter vi har!
1. Jag har varit kassöska (på ica)
2. jag träffade min kille 2 månader innan jag åkte till LA som aupair
3. hade skyhöga telefonräkningar i 1 års tid!
4. fått barn med ganska nyligen som råkar ha kromosomfel!
5. startat blogga trots att det är mot ens principer. (Har ju klagat som en galning på alla som bloggar! )
Tänka sig! Vi kommer förhoppningsvis höra mer från varann!
Skicka en kommentar