häromdagen när jag satt på bussen hem från stan så överhörde jag några grabbar i ca 12-13 års ålder. så som man är i den åldern, ganska högljudd och absolut ingen koll på livet, men väldigt intressant att lyssna till och ännu mer att ha diskussioner och samtal med. plötsligt så började en av killarna göra sig rolig på handikappades bekostnad, först kom ett skämt om människor som har cp-skador och den följande repliken som fortfarande finns kvar hos mig var..."hurdana är människor med downs?, jo de är konstiga"... de andra killarna skrattade med lite och sen var det inget mer med det. det var som en kniv i mitt hjärta där jag satt men min underbara prins, tuttandes på sin napp och slumrandes i mitt knä. han är inte ett dugg konstig.jag har ångrat mig så bitterljuvt de senaste dagarna att jag inte sa något, att jag inte sakligt och med varm stämma berättade om vad downs faktiskt är och vad viktigt det är med en mångfald i samhället. tyvärr så fann jag mig inte just då i den stunden, hade kanske inte varken ord eller enerig där och då. men samtidigt är det ju vi vuxna som måste markera, visa hur verkligheten ser ut och framförallt att alla har lika värde.
jag är rätt säker på att dessa killar egentligen inte menade något ont, att de faktiskt inte hade så mycket koll, men samtidigt är det ju ofta så som fördomar tar sin början. får jag se den där killen en gång till så ska jag nog faktiskt säga något, inte argt och irriterat utan bara ge en hjälpande hand för mer insikt och kunskap. ibland är livet bra svårt. mest irriterad är jag nog på mig själv.
5 kommentarer:
Viist är det svårt i sådana situationer. Man kommer alltid på i efterhand vad man skulle ha sagt och gjort. Aldrig i rätt ögonblick. Men jag tror också som du skriver att de inte visste bättre eller tänkte sig för. Att berätta och prata är nog det bästa sättet att överbrygga fördomar.
Visst gör det ont när man hör något sådant. Oftast är det sånt yngre säger, utan att mena så mycket med det. Min äldsta dotter gjorde en berättelse om L när hon gick i 5:an, tror jag det var. Hon var jättestolt både över berättelsen och L. Men några i klassen började reta henne för att hennes syrra var mongo, som dom sa. Hon blev jätteledsen och förbannad. Vi pratade med läraren och dom tog sen upp det i klassen och de slutade nästan på en gång. Det märkliga var ju att dom hade sett L tidigare och inte tänkt på att det var något särskilt med henne. Men efter det har hon aldrig fått höra något negativt om sin lillasyster.
De bästa replikerna kommer man på först efteråt... Din reflektion är såklart helt rätt. De där killarna vet ju inte vad det handlar om, de testar sina gränser mellan sig själva och sina kompisar, sig själva och sina föräldrar, sig själva och de annorlunda.
Det som känns svårt är ju att jag själv var en lika ovetande 11-åring en gång i tiden som säkert uttalade mig i sådana där ordalag, eller inte sa emot när de där diskussionerna kom upp...
Hej gumman!
Förstår att det gjorde ont i hjärtat att höra! Nu är vi vuxna och ser på världen med helt andra ögon. För att ge lite "tröst", så minns jag en blond liten 12-årig tjej som brukade busa med sin bror. Busen brukade sluta med att hon skrek "...PAPPAAAAA!!!"..... eller ibland "... men e du helt CP?!".... och jag VET att hon inte menade ett dugg av det hon sa då....
De kommer också att växa upp och utsättas för ett o annat "AHA" på livets väg.
/puss på dig o världens sötaste calle!
jag vill passa på att tacka alla fina kommentarer som jag får på vägens gång, många nya läsare har kommit till och det värmer gott!
vanja: jag kan inte annat är skrattar åt din text...ja den där lilla tjejen var ju jag :) och visst är det så, förhoppningsvis kommer det många aha-upplevelser för grabbarna på bussen och många fler :)
kram till er alla!!
Skicka en kommentar