måndag 20 oktober 2008

get it down dag 20 - nidbilder

det talas ofta om nidbilden av människor med down syndrom. att de alltid är glada, gillar att kramas, älskar musik och framför allt den runda tamburinen. att de inte kan prata, alltid är tjocka och håller någon "normalstörd" i handen. ja, jag antar att historiens institutioner inte gav så mycket möjlighet till utveckling och där alla drogs över en kam. att behandla dessa individer som barn hela livet var kanske enklare än att tänka konstruktivt och se olika potential i varje människa. även om vi har en lång väg kvar att vandra vad gäller fördomar och nidbilder så glädjs jag när man får anekdoter berättade om människor där det inte görs ett lika med tecken mellan människan och dess diagnos utan att man utgår från just den individens förmågor, talanger och intressen.

läste om en tjej som tagit svart bälte i judo, någon annan som reser världen runt med sina tavlor på gallerier, en tredje som gifte sig med sin älskade och var en erkänd duktig pianist. det enda som dessa tre hade gemensamt var en diagnos med en extra kromosom, för övrigt var de enskilda individer med helt olika liv. jag kan villigt erkänna att jag absolut inte har talangen för svart bälte i judo, inte heller är jag speciellt duktig på piano och ställer ut min konst, nej inte det heller. det jag vill säga är antagligen att det finns inga gränser för vad vi alla kan göra. finns motivationen, stödet och tilltron så kan alla komma hur långt som helst, oavsett antal kromosomer.

2 kommentarer:

Vida sa...

Precis.. men du.. vad är det där med tamburinen? Den stereotypa bilden har jag totalt missat :)

Men kanske är det för att jag träffat flera olika personer med den där lyckokromosomen och jag tror inte en enda av dem spelade tamburin..

Kramar från Liv som funderar på att ta upp sitt triangelspelande

Linda sa...

Positiva idoler är jätteviktiga! Jag nosar då och då upp idoler med Downs syndrom för att visa mig själv och vår omgivning att inget är omöjligt.