måndag 6 oktober 2008

get it down dag 6 - en helt vanlig dag

när calle kom till oss så hade vi egentligen ingen kunskap överhuvudtaget om down syndrom. vi trodde någonstans att vi skulle komma att bli en väldigt ovanlig familj som skulle få offra våra egna livs drömmar för att kunna ta hand om vår son. jag minns så tydligt när insikten om sanningen kom till mig. det var två veckor efter calles födelse och vi hade precis haft det allra första mötet med team 3 på vår habilitering. det var först där som vi fick ta del av en bok som svenska downföreningen har gett ut för nyblivna föräldrar till barn med down syndrom. i denna bok fanns det lätthanterlig information och flera presentationer av familjer med bilder. efter mötet satt vi i väntrummet för att amma calle och samtidigt började jag läsa, tårarna rann och det fanns inget stopp. bilderna på familjerna och deras berättelser gav oss en förståelse för att det var helt vanliga familjer som levde helt vanliga liv. endast en extra pusselbit gjorde dem ännu lite mer unika annars var det inget som skiljde dem åt. den känslan som infann sig där i den stunden med calle vid mitt bröst, marcus arm om mina axlar och boken i knät kommer aldrig lämna mig, den känslan är och kommer förbli en viktig vändpunkt i mitt liv.

så idag har jag och calle prasslat i höstlöven, njutit av solen och ätit en massa raggmunkar. kvällen ägnas just nu i sängen för calles del, jag framför datorn och mannen pysslande med de sysslor som hör ett hus till. precis som en helt vanlig familj.

4 kommentarer:

Vida sa...

Middag låter härligt! Jag saknar dig med! Vi tar fram våra snygga almanackor när vi ses på bokcirkeln och bestämmer något...

Kram

Lena sa...

Så underbart fint skrivet och jag sitter här med tårar på kinderna.

Är glad att vår lilla familj sa ja till att vara med i denna bok.

/Lena

Anonym sa...

Visst är det ändå underbart med dessa barn som bär på Downs Syndrom, min kompis Bosse, som jag lekte ofta med som barn har också DSbar på en glädje och ett skratt alltid..minns hans ord fortfarande när han sa FAAN om allt..och log..glädjen inom mej finns kvar att jag hade möjligheten att möta honom, han har verkligen präglat mitt liv på flera sätt och till helgen spelar han i Glada Hudik teaterns uppsättning av Elvis här i Sundsvall, han är med och sprider glädje fortfarande :)( den gick på tv också när dom satte upp den på Cirkus)Ochjag hoppas Calle en dag också får möjligheten att sprida sin glädje till andra på något vis..Vändpunkter kan vara så många i våra liv..om man kan se dem :)och du skriver så fint om just din vändpunkt! Att du har mod och kraft läser jag i dina rader, och tack för att du delar med dig till andra som kan ha glädje av dig och Calle!

Anonym sa...

Ja, det är nog mycket känslostormar när man får reda på att ens barn har något speciellt "problem",,, det beror ju på hur man definierar problem ;-) För de flesta är det nog inte alls något problem,,, de är ju bara sig själva :-)
Jag har en storasyster som bor på ett hem för hadikappade - och hon föddes tyvärr innan det fanns det sociala skyddsnät som finns idag,,,, det var en stor sorg för mina föräldrar att behöva lämna bort henne,,,det fanns inga andra alternativ för dem då - fruktansvärt! Men idag spelar det ju ingen roll av graden på "problemet" så får alla barn bo hemma, och om så behövs får de extra stöd och hjälp i hemmet - helt suveränt,,,jag önskar att min syster fått växa upp med oss.
Själv har jag jobbat i omgångar med olika typer av handikapp,,,och det finns inget som är så berikande :-)


Jag hittade hit via Vida :-)


Kramar